Rörande, enastående, poetisk, våldsam och med en stilistisk skärpa och litterär blick som är få debutanter förunnat. Jag tvekade först. Kevin Powers, maskingevärsskytt i Irak 2004-2005 har fått pris av Hemingway Foundation för De gula fåglarna och Hemingway hyllade manligt mod i krig och ansåg att man där bäst övervann skräcken för döden. Men inget kunde vara Powers mer främmande, även om han tog värvning 21 år gammal av just de skälen. Bokens berättarjag, John Bartle, hamnar i Al Tafar, Irak, tillsammans med 18-årige Murph, en vek gosse som Bartle obetänksamt lovat mamman att ta ansvar för.
Kevin Powers är poet från Richmond, Virgina, och först tänker jag att romanen är en omöjlig efterföljare till På västfronten intet nytt, som De gula fåglarna har jämförts med, och det för att den är så vacker. Men att skildra den outhärdliga meningslösheten i kriget med poesins kraft får sorgen över och insikten i att ingen går fri i förnekandet av detta, att drabba läsaren. Offren är här anonyma, men inte konsekvenserna; extremvåldet lämnar efter sig sprängda kroppar av oskyldiga människor och djur, en stank av förruttnelse, blod och skräck. ”Folk kommer att dö”, som sergeant Sterling hälsar dem välkomna med, ”det är statistik”.
Bara tre personer får individuella drag. Dit hör Bartle, Murph och sergeant Sterling. Sergeanten har stora likheter med Kurtz i J. Conrads Mörkrets hjärta och det främmande landet här, där pojkarna ”snart kommer att utöva stort våld för en god sak”, som en av adjutanterna inleder sitt peptalk med, är ”landet där Jona ligger begravd och bad om Guds rättvisa. Vi är den rättvisan”.
Döden har alltid varit en lösning, den och förnekandet av att till och med förövaren är offer för självhat och smärta. Krigets logik är inbillningen om den egna manliga styrkan som inte fienden har, och Sterling är sinnebilden för denna förljugna självbild, minsta olydnad eller tveksamhet straffas. Barflickan i Kaiserlautern, där mannarna kopplar av, är blåslagen och Bartle får resterna av naiv välvilja bankad ur kroppen. Men även Sterling har sin Akilleshäl, den att inte tillåta sig några önskningar: Hans liv hade varit fullkomligt villkorat, likt en himlakropp som endast syns eftersom den snurrar runt sin stjärna. Och när Bartle blundar kan han när som helst se honom med gevärspipan i munnen och ögonblicket när kulan skjuter ut ur huvudet.
Återblickarna pendlar mellan helvetet i Irak, förläggningen i Tyskland och hemmet i Virginia - som inte på något sätt är mindre helvetiskt. Har man sett allt dö på fler sätt än man vill minnas och till och med ens mamma är stolt över att man siktade duktigt, kan man bara falla. Bartle drar sig undan alla frågor. Hur besvara det obesvarbara? Allt hände. Allt föll. Och så Murph, vars brutala död viskas i vinden redan från början. Men det som berör i romanen är inte våldet, det tas bara in med samma koncentration, eller förnekande, som all vetskap om mord och våldtäkter görs, om det så äger rum bara en halvmeter ifrån oss. Det som drabbar och får dig att gråta är en misshandlad häst i en dröm eller de kanariefåglar som Murphs pappa hämtar upp från gruvan och släpper fria, bara för att upptäcka att de sjunger och flyger förvirrat en kort stund för att så söka sig till burarna igen.