Det är en så tydligt arrangerad scen av klassiskt och modernt utanförskap, av ett liv som snävas in tills allt liv nästan försvunnit, torkat samman. Och tiden är nu och Stockholm är platsen med kända punkter och namn och ställen. Men det misslyckas.
Felix heter huvudpersonen, han isolerar sig och han isoleras. Vad som är hönan och ägget vet jag inte riktigt, men någon slags svartalv gnager på hans hjärterot och lyckas väldigt bra tillslut. Först försvinner kontakterna på jobbet, snart nog själva jobbet också, ändlösa promenader genom Stockholm krymper till en paranoid tillvaro i ett enda av lägenhetens många rum. Tillslut finns inte lägenheten som de tjuvaktiga grannarna lägger beslag på, självklart finns inte källarutrymmet där han sover som uteliggare heller efter ett tag.
Allt som sker är logiskt, det sker följaktligt eftersom inga alternativ finns, men det övertygar inte. Orsaken är att huvudpersonen inte har vett att antingen förhålla sig omedvetet oskuldsfull i sin katastrof eller besatt och medveten. Han pendlar mellan bägge tillstånden.
En vansinnig glimt av ett alternativ föds när Felix oväntat får ett stort arv. Då köper han sig en paletå och då börjar också romanen dö undan. Inte nog med att man hela tiden undrat varför han inte har vett att hålla sig i Dostojevskijs källarhål, när han dessutom tar på sig Gogols kappa i tron att han blir en annan i det nyrika Stockholms köpfester, då ger skildringen upp andan.
Konstruktionen blottlagd, skelettet synligt. En roman måste besluta vad den vill. Glasmannen kunde varit allegori och hållit stånd mot tid och plats. Den kunde ha varit obönhörlig samtid och släppt in desamma att härja fritt med sin egoistiska girighet. Den kunde ha besvärjt Felix med ondska, med eller utan samtid. Tyvärr vill den inte välja och blir därför av mindre intresse.