Swing
Bengt Ohlsson
Bonniers
Ny bok
Det finns ett avgörande trovärdighetsproblem med Bengt Ohlssons nya roman Swing. Detta med sannolikheten för att ett tryggt och trevligt par i 50-årsåldern frivilligt, eller pressade av någon slags konventionsutmaning, skulle komma att besöka en swingerklubb.
Hur man nu avgränsar verksamheten på sådana ställen vet jag inte, men nån form av organiserat sexutbyte sker där, dock alldeles frivilligt och utan kommers, styrt av parterna typ. Och Åke och Hanna kommer att sätta fötterna där, för att nakna gå omkring om ta del av verksamheten, därtill lockade av en väninna till Hanna som agerat spjutspets.
Och naturligtvis blir det följder därefter, ett tillfälligt partnerbyte som verkar mest plågsamt för herr Åke och mer utlevande för fru Hanna. Själva besöket skildras som en pinsamhet (ja, ni kan ju tänka er själva hur generad man skulle vara) men därefter följer då detta ömsesidiga hopp över trohetsskacklarna. Först nån spagettirätt med ett annat par, därefter sängkammaren. Jaha, ja, stöket med kroppen, men detta tror jag inte på.
Inte som tvång under någon okänd konvention att man måste hotta upp sexlivet på särskilda klubbar, möjligen som en dekadens hos de säregna, även om nu Apoteksbolaget satsar på breddförsäljning av sexleksaker. Men Ohlssons problem är att han försöker foga in denna romerska miniorgie i en vanlig medelklassvardag, bland skjutsningar, tonårsbarn och vanlig plikttrohet.
Det är helt enkelt lite småtråkigt, vilket verkar fullt rimligt, livet lullar på, men det gör bara romanen ännu en otjänst, eftersom i grunden ingenting hänt eller händer i en tillvaro av espressomaskiner, vegetariska lunchställen och föräldramöten.
Läraren och läkemedelsförsäljaren, och att kalla det ”ungdomsgård för medelålders”? Nej bestämt hade de - och läsaren fått en större upplevelse av vanlig tafflig otrohet, eller så bara en obetydlig arbetsplatsflört. Sådant som mer än annat brukar skapa vardagslivets dramatik.