Namn som Träsket, Stenbrottet och Svarthuvudet är utskrivna. Skog, sjöar, myrar, en hotfull brunbjörn och plirande småfåglar. Ett mytologiskt, norrbottniskt inlandslandskap, där det mesta tycks kunna ske.
Tre generationer vimlar förbi i romanen. Där finns Elina och Erik, barnen Edvin, Adrian, Cecilia och Ingrid. Där finns, vad det lider, också Ingrids dotter Baba. Vi får även möta enslingen Sup-Linus, dennes son Simon och många andra. De ingår i en berättelse om hunger, om det fördolda, om människans förehavanden med naturen, hur den senare ger och tar.
Det talas i en prolog om den hemliga platsen Djuptjärn, där tjärnen ingått en pakt med tallarna om att hållas hemlig i utbyte mot att den försörjer dem med vatten. Där står det besynnerliga Trädet, vars rötter får marken runtom att vibrera och i vars inre ett rött hjärta dunkar. På något sätt, det förblir mestadels outtalat, påverkar Trädet hela trakten och även de tre generationerna vars gård ligger i närheten. En omättlig hunger (inte bara på mat), glupahungern, har inplanterats hos några av familjemedlemmarna, eller är det tal om en sjukdom? Symboliska läsningar låter sig göras.
Det mytologiskt laddade utgör en genomgående underton i romanen, ibland med fin kraft i suggestionen, ibland också med en slagsida åt det preciöst andäktiga. Det är stundtals som om författaren målat konturer på de redan mörka granarna, förstärkt björnens vrålande i skogen och fäst ett övertydligt skimmer på fåglarnas flykt över himlen. Och även om en mytologiskt anstruken berättelse i någon mån alltid sysslar med det bekanta, sådan är dess natur, är den också känslig för klichéer. Lundgrens roman pendlar mellan en lek kring dessa och tillfällen då genomtrampningen är ett fullbordat faktum.
I gengäld spritter det ofta om personteckningarna. Den odlingsgalna och mycket tystlåtna Ingrid är ett fynd. Konsekvent går hon allt sedan barnsben egna stigar och betraktar världen utifrån en avundsvärd distans. Dottern Baba föds med ett jättelikt gap och är, till skillnad från Ingrid, begåvad med ett aldrig sinande ordflöde. Baba slits mellan arvets bojor och viljan och friheten att göra på eget vis, och kastar sig huvudstupa före i det drama som är levandet. Hon är inte bara frukten av föräldrarnas förening utan också av ett kraftfält som hennes hemtrakt bara har en vag uppfattning om.