En av oss. En berättelse om Norge.
Åsne Seierstad
Översättning: Jan Stolpe
Bonniers
Ny bok
På ett ohyggligt sätt är allt redan känt som berättas i Åsne Seierstads bok om Anders Behring Breivik. Det är en sakligt utförlig bok, skriven med den slags motståndslösa prosa som ibland gör reportaget till en stor konst.
Eller gör samtidshistoria genom reportage, ingenting har riktigt lagt sig, massakern på sextionio ungdomarna är inget historiskt illdåd, det är ett levande illdåd. Utfört av en uppenbarligen störd (och väldigt ointressant) ung man, framavlad av galen uppfostran, europisk rasism, historieromantik och en dos rationell förmåga, skjutplanering och sprängämneskunskaper.
Seierstads skildring av det uthålliga mördandet på Utøya är outhärdlig och nödvändig. Kanske själva den axel som hela texten vrider sig kring. Själva föreningen av pervers handlingskonsekvens och förryckta tankar, en islamhatande högerextremist i färd med att förhindra tillväxten av Arbeiderpartiet i Norge och därmed dess framtida möjlighet att regera. Ett privatkrig där ena parten saknade valmöjligheter, enbart var måltavlor.
Det är just i hanterandet av brottet som den demokratiska staten visade sin överlägsenhet. Och också angav måttet på Breiviks nederlag, allting i hans sjuka ideologi vändes till sin motsats. Nej, han torterades inte i fängelset, nej hans dåd inspirerade inte till nationellt uppror, nej han var inte ledare för några moderna tempelriddare, nej han försvagade inte Arbeiderpartiet. Om den primära känslan fått råda hade ståndrätten blivit snabb, men rätten bygger inte på hämnden. Även där förlorade han.
Jag är skeptisk till böcker som tar ut historien i förskott, som förklarar att Sverige förlorade sin oskuld med Palmemordet och att någonting liknande hände med Norge och Breivik. Vi vet inte detta, vi vet inte hur präglande terrordåd är även om vi sätter huvudrubriker med dem. I det korta perspektivet har Norge nu valt en regering med grumliga populister, som om ingenting hänt, på ännu kortare sig slog man vakt om den socialdemokrati och den nationella sammanhållning som sägs vara förlorad. Korta perspektiv spretar alltid, men förklarar inget säkert i sin förlängning.
Nu är detta ingen tung del i Seierstads text. Hon växlar istället skickligt på tidslinjen och ställer bilder mot varandra filmiskt, nätspelandet i pojkrummet, kemikaliekokandet på bondgården, de politiska ungdomarna som packar väskan för det politiska sommarlägret. Normalitet och abnormitet sida vid sida. Europas arv av besinningslösa ideologier, aggregerat hat och folkmord, de reflexmässiga återfallen i samma tänkande hos sådant som Front National eller det ungerska Jobbik injicerat i en individ.
Vi vet allt detta och har möjligheten att välja bort det. De unga på Utøya har redan gjort sitt val.