Organ till salu
Susanne Lundin
Natur& Kultur
Ny bok
Om den mänskliga kroppen för några hundra år sedan var helig och okränkbar styr maskinens bilder och språk idag allt mer synen på vad som är tillåtet att byta ut om vi blir sjuka eller saknar något. Utvecklingen syns inte bara när det gäller den tilltagande kosmetiska kirurgin utan också när det gäller befruktning på konstgjord väg och donation av organ. Teknikens frammarsch bidrar till utvecklingen men också tidsandan.
Susanne Lundin, som är professor i etnologi vid Lunds universitet, har skrivit en bok om njurdonationer. Hon är lika intresserad av människors attityder och förhållningssätt som av hur handeln med organ i praktiken går till. I Sverige styrs njurdonationer utifrån den altruistiska principen och bygger på att folk osjälviskt donerar sina organ. Det låter kanske rimligt, problemet är bara att antalet donatorer är för få och kölistan för en njure lång. Att den som är sjuk till sist inte orkar eller kan vänta är fullt begripligt. Lundin menar att den svenska lagstiftningen innehåller gråzoner och en form av dubbelmoral. Det är inte olagligt att köpa en njure så länge man gör det utomlands och det är möjligt att få eftervård här hemma.
Med början i en svensk patient ”Sam”, som mår oerhört dåligt av dialysbehandlingen och bestämmer sig för att köpa en njure, företar hon en granskning av var dessa organ som transplanteras på utländska kliniker egentligen kommer ifrån. Hennes resa för henne till fattiga i Moldavien som med falska löften om höga ersättningar och drömmar om ett bättre liv luras till att donera. Ofta slutar drömmen i tragedi. Ersättning uteblir helt eller stannar vid en struntsumma. Efterbehandling saknas, inte sällan slutar donatorerna utfattiga, sjuka och tömda på arbetsförmåga. Som läsare hukar man inför beskrivningar som hur en ung man själv tar bort stygnen hemma med en kökskniv. Få vill tala om hur de utnyttjats, offerrollen passar illa för en man i det partiarkala Moldavien. Lundins resa går vidare till organförmedlare i Israel, läkare i Filipinerna och brottsyndikat i Sydafrika. I den smutsiga organhandeln finns förstås de som utan skrupler berikar sig både på fattigas drömmar om ett bättre liv och sjukas hopp om att bli friska.
Boken är mer ett av djupreportage än en etnologisk studie även om analyserande avsnitt inleder och avslutar boken. Lundin kunde gärna ha kombinerat de två arbetsätten löpande, för det är när hon lyfter blicken mitt i ett reportage det blir som mest intressant. I intervjun med Mahmoud kopplar hon hans ilska över hur han som fattig donator expolaterats till att diskutera vad de medicinska formuleringarna gör med människosynen, hur den förvandlar en människa av kött och blod till en maskin. Dessa dolda värderingar, där människor förtingligas, skapar i kombination med marknadsekonomins transaktionslogik en världsbild där fattiga förvandlas till ”reservdelar” eller ”behållare för organ”.
Lundin levererar inte några färdiga svar på frågan hur vägen framåt ser ut. Snarare vill hon med sin bok verka för upplysning av ett föga genomgranskat ämne och mana till fortsatt diskussion. En möjlighet vore kanske att erbjuda svenskar som vill donera ekonomisk ersättning eller förtur inom vården? Istället för att ta klar ställning mynnar Lundins bok ut i en uppmaning riktad till både politiker och allmänhet: Att fundera över vilken roll Sverige har för organhandelns framväxt och vad vi kan göra för att bekämpa den.