En mosaik av röster vid undergångens rand

Andrzej Tichýs nya roman är en rasande uppgörelse med en historia och en samtid som verkar rusa mot sin undergång.

Andrzej Tichý har skrivit en sorts begravningsskrift över de många förhoppningar som präglat Europa från 50-talet och framåt, menar recensenten Simon Olofsson.

Andrzej Tichý har skrivit en sorts begravningsskrift över de många förhoppningar som präglat Europa från 50-talet och framåt, menar recensenten Simon Olofsson.

Foto: Daniel Wester

Litteratur2024-03-21 06:07
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Roman

Händelseboken
Författare: Andrzej Tichý
Förlag: Albert Bonniers Förlag

En kille som kallas Mink är hög och går förbi en döende tjej. Han struntar i att ringa ambulans och tjejen dör. En annan pojke kallas Gejmboj och möter en pedofil i en bar. Ekonomen Samuel Haddad har kämpat hårt för sin framgång men faller på sitt ursprung. Samtidigt rasar den åldrande författaren Zygmunt Pereira mot samtiden och ser klasskampen dö och den annalkande undergången komma.

Andrzej Tichýs ”Händelseboken” är en brokig mosaik av berättelser om människor som på olika sätt lever i marginalen, människor som dragit en trygghetsmässig nitlott i ett Europa och ett Sverige där historiens förvecklingar hela tiden leder till flykt, alienation och utanförskap. Historia och slump går in i varandra när dessa karaktärer kämpar mot strömmen i en omgivning där integration är omöjlig och där hopplösheten blivit lag.

Lika mycket som ”Händelseboken” är en levande skildring av mänskliga levnadsöden, lika mycket är det också en sorts begravningsskrift över de många förhoppningar som präglat Europa från 50-talet och framåt. ”Händelseboken” kan ses som skärvor av de drömmar som präglat berättelsen om det moderna Europa, från kommunismens Östeuropa till murens fall, de folkliga resningarna, liberalismens många förhoppningar och kapitalismens många löften. Mellan raderna stiger hos Andrzej Tichý en sorts sorgesång, en dödsmässa sjungen med både ilska och den likgiltighet som tagit vid när alla drömmar gått i kras.

Kanske är det även ur detta perspektiv man bör se bokens politiska utläggningar och dess många hänvisningar till diverse vänsterintellektuella tänkare. Jag har känt mig lite kluven till detta grepp. Även om jag själv inte har något emot filosofiska instickare och även om de mer politiska harangerna ofta läggs i mun på den insnöade författaren Pereira kan jag inte låta bli att tycka att ”Händelseboken” i dessa avsnitt får karaktären av föreläsning och politisk programförklaring. Kanske bör det dock snarare ses ur samma perspektiv som ovan, nämligen som en sorts fantomsmärta och besvikelseakt över en politik som lovade mycket men som föll så tragiskt till föga?

Oaktat denna min halvhjärtade invändning är Andrzej Tichýs nya roman stark litteratur, en mänsklig storm där ursprung och tillfälligheter dansar i en vild dans rakt fram mot döden.