En lovsång till den nordiska storskogen

Svenska poeter är ett allvarsamt släkte, ångest kan vara deras arvedel, och bleka dödens minut är ofta hotande nära. Är det egentligen riktigt passande att vara glad och humoristisk om man är svensk poet?

Skriver med glädje. Finlandssvenska lyrikern Eva-Stina Byggmästar skriver med glädje och är nu akktuell med diktboken 2Barrskogarna barn", en lovsång till den nordiska barrskogen.

Skriver med glädje. Finlandssvenska lyrikern Eva-Stina Byggmästar skriver med glädje och är nu akktuell med diktboken 2Barrskogarna barn", en lovsång till den nordiska barrskogen.

Foto: Jan-Anders Broo

Litteratur2014-05-06 05:39
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Men en diktare som struntar totalt i denna allvarets estetik är den finlandssvenska lyrikern Eva-Stina Byggmästar. Hon har hunnit skriva ett 15-tal böcker, hon har gjort en trilogi om glädjen och en annan om kärleken. Och allt hon skriver är fyllt av glädje, både hennes fantasifulla språk och hennes livshållning. Hon målar upp en poetisk värld fylld av lycka, mängder med dikter som vittnar om att livet är alldeles underbart.

Årets bok heter Barrskogarnas barn och den är också en lovsång. Det är en vacker bok med Lars Lerins omslagsmålning med det passande namnet Romantiskt återfall. Byggmästar beskriver enstöringarnas glädjefulla upplevelser i den nordiska storskogen. Redan första dikten tar nästan andan ur en:

jamen jaaa! riktigt skogsklädd vill man

fara då till en skogig plats, till den allra

skogigaste av dem alla och vara där, bli

kvar där, för alltid, för det är så man gör

när man klacksparkar sig fram genom

livet…

Byggmästar är inte ensam i skogen, hon citerar en rad andra poeter som följer med henne på promenaderna. Hon tar sällskap med Wordsworth och Tjechov, Dan Andersson och sina finlandssvenska föregångare, berömdheter som Södergran och Björling, nästan bortglömda som Tegengren och Gripenberg.

Men jag saknar mörkare stråk i de här skogsdikterna, något som kunde ge relief åt alla skimrande naturupplevelser. Diktens frihetslängtande enstöringar kan tänkas fly från en konfliktfylld värld in i sina gröna skogar. Idyllen blir nästan en besvärjelse.

Byggmästar har tidigare gett ut skriften Min amatörbotaniska självbiografi, en personlig essä om sin förälskelse i växtriket. Där skriver hon: ”Naturlyriker har jag varit och kommer att förbli till den dag jag sluts in i mullen och själv blir blomma, träd eller gräs, för jag upphör inte att fascineras av växternas liv och inte verkar jag kunna sluta med diktskrivandet riktigt heller. Det är ingen tvekan om att naturen spelat huvudrollen i mitt liv och i min diktning.”

Bäst tycker jag om hennes dikter som beskriver skogens träd och örter. Nästa gång jag går ut i lingonskogen ska jag tänka på hennes miniatyrporträtt:

lingonet-helt enkelt

underbart- ja, finare

än fint; mager tunn jord,

furornas rötter klädda

med mossa

och där, just här

mattor av tjocka klasar

med skära klockblommor

som breder ut sig åt alla håll!

Litteratur