Familjen här består av Saga, 8 år, Noa, 16 år, mamma och hennes nya man, Martin. Alla i boken har egna namn utom mamman. Det är säkert avsiktligt av Tidholm, Saga lever fortfarande i symbios med mamman och skiljer inte ut henne från sig själv.
Det är genom Sagas ögon vi ser hur Noa mår. Som en arg skugga av hennes älskade storebror. För det mesta låser han in sig i sitt rum. Sagas bästa väninna, Anisa, har utländsk bakgrund och Noa vill inte att Saga leker med henne.
Boken ligger helt rätt i tiden, nu när farliga strömningar åter lockar unga människor till våld i någon ideologis namn. Noa, som inte träffar sin pappa särskilt ofta och inte vill bli uppfostrad av någon ny sådan sluter sig och beter sig egentligen som tonåringar brukar göra. Men flickorna har sett svarta kors på väggarna i Noas rum. De får veta att de kallas för hakkors och efter googlande läser de om kriget och Hitler och blir rädda.
Och så en dag kommer en kvinnlig polis till skolan. Flickorna avslöjar ingenting, trots att de vet att Noa klottrat hakkors överallt och även i skolan. Mamma och Martin står maktlösa.
Tidholm skriver lättsamt och pedagogiskt. Språket är socialrealistiskt och lite fantasilöst. Men ur en åttaårings perspektiv blir det kanske så. För hur förstå att den man älskar vill lämna stugvärmen och istället är ute och skadar andra. Det slutar illa för Noa och det slutar bra. Samhället sätter ner foten och Noa får kontakt med den ledsna lilla pojken inombords.