”Man sjunger om tropiska länder/om Hawaii och palmernas sus./Vi sjunger hellre om Seskarös stränder/och hellre lyssnar vi till granars brus”. Denna strof från Frida Lundströms Seskarövisan kan man läsa i en ny innehållsrik bok om Seskarö med titeln Seskarö – sågar, strid & splitvedsjäntor.
Titeln är välfunnen, sågverken har präglat öns historia sedan slutet av 1800-talet, många strider har förts för bättre levnadsvillkor och splitvedsjäntorna – kvinnliga stuveriarbetare – får representera alla starka kvinnor som levt och arbetat på ön.
Boken är en kollektiv skapelse, kanske är den en produkt av ”Seskarö-andan”, som innebär att vill man ha något gjort, en bättre väg, en tvättstuga, en revy, en bok, ja, då får man fixa det själv. På 80-talet började en historiegrupp forska i öns historia och fick ihop ett digert material, som togs över av hembygdsföreningen, vilken i sin tur gav journalisten Jeaninne Bergman uppgiften att skriva en bok. Men hon blev sjuk och kunde inte slutföra jobbet, varför både Ann-Katrin Tideström och Peo Rask anlitats för att färdigställa boken.
En mängd fina och intressanta foton förhöjer läsupplevelsen, bilder som kanske bättre än ord berättar om plankbärarnas fruktansvärda bördor, om kvinnornas slit med bykkar och tvättbräden vid sjön Matinjärvi, eller hur det såg ut när männen, som åtalats efter hungerkravallerna 1917, kom tillbaka till ön och hyllades som hjältar av en stor folkmassa. På Seskarö bodde sågverksarbetaren och mångsysslaren Birger Blom som var en skicklig fotograf, och många av hans proffsiga foton pryder boken: pojkar som metar vid brofästet en vacker sommardag, en gammal kvinna som står i snön och sätter ned en liten julgran på en anhörigs grav, en bogserbåt som drar ett enormt timmersläp mot Seskarö.
Ångsågarna konkurrerade ut de gamla vattensågarna, eftersom de kunde drivas året runt och byggas längs kusterna, där det fanns bra hamnar, som tog emot båtar med sågtimmer och varifrån sågverksprodukterna skeppades ut. Två sågverksägare i Tornedalen fick på 1890-talet den ljusa idén att bygga var sin ångsåg på Seskarö, där det fanns naturliga hamnar. Därmed inleddes industrialiseringen av ön, där tidigare ett fåtal småbrukare och fiskare kunnat livnära sig.
Befolkningen växte snabbt eftersom de båda sågarna vid Granvik och Sandvik behövde många arbetare, och som mest bodde nära 3 000 personer på ön, som blev den största industriorten i trakten. Men de goda åren tog slut en bit in på 20-talet.
Seskaröboken beskriver sågverkens uppgång och fall från starten fram till våra dagar. I andra korta och lättlästa kapitel redogörs för det politiska arbetet på denna röda ö, liksom för den fackliga kampen, för väg- och kyrkbyggen, för kvinnornas krig mot råttor och ohyra i eländiga bostäder men också för Seskaröbornas livliga film- och teaterintresse och för mycket annat.
Författarna använder citat från tidningsartiklar för att stötta berättelserna, och den som vill läsa vidare får många boktips. Men det hade varit praktiskt med en avslutande litteraturförteckning.
Boken har snygg lay-out, man behöver inte vara Seskaröbo för att uppskatta innehållet, och de många bokmakarna kan vara stolta över sitt verk.