Men snart inser man, att det också går mycket bra att både skriva, och läsa, om jojk. Förstås är upplevelsen inte musikalisk eller känslomässig som när en jojk når en rakt i hjärtat, men med alla de berättelser om det urgamla samiska uttryckssättet som människorna i Skaltjes bok förmedlar, så kommer man likväl jojken och dess omgivning mycket nära.
Minsta lilla liv har sin jojk bygger på intervjuer med ett 50-tal personer i norra delen av Sápmi. Kvinnor och män från Arjeplogstrakten och norrut berättar om sin relation till jojken och sina minnen av den. De beskriver jojken som glädjeyttring, jojken som kommunikation, jojken som skryt och jojken som tröst. Och påfallande många återkommer till att jojken, det är naturens musik. Det är vinden som susar i löven och vattnet som porlar i bäcken. Då och då flikar Maj-Lis Skaltje in pedagogiska men vackert formulerade tankar om vad jojken är och vad som har hänt med den.
Det är framför allt renskötande samer som Skaltje har intervjuat, så att de beskriver renen som huvudrollsinnehavare i de flesta av jojkarna är inte konstigt. Men, det är spännande med en bok som likväl tar sin utgångspunkt i en annan kulturbärare än renskötseln. Här är det jojken som står i centrum, och utifrån den får vi sedan ta del av det samiska livet, med allt från renskötsel till religion. Berättelserna ger en tydlig bild av det förtryck som jojken utsatts för. En utrotningsteknik av en kulturyttring som i många fall lyckades - det fanns familjer och individer där jojken tystnade.
Värda att nämna är också alla bilder på de intervjuade och deras familjer – jag kan tänka mig att det för den framför allt nordsamiska läsekretsen i många fall är som att titta i något av ett familjealbum att bläddra i Minsta lilla liv…
Jo, det här är på flera nivåer en bok om så mycket mer än jojk. Den fungerar till exempel delvis också som en historiebok skriven ur samiskt perspektiv. Och mitt i berättelserna om förtryck och påtvingade förändrade levnadsvillkor, så finns där ofta en karg rättframhet och en fantasisk formuleringsförmåga hos de intervjuade. Som när Siri Päiviö förklarar varför det mest är bra människor som får och gör jojkar: ”Inte jojkar någon en stygg person. (…) Om du är en alltför okunnig person, så får du ju inte mycket uträttat. Och om man levt i armod, inte är man så munter som de som är rika. De är därför som de jojkar mer.”
Sett ur jojkens perspektiv är det en dystopi som framträder. En av de intervjuade slår fast att om några decennier, då finns inte längre jojken.