Barn&Ung
När hon nu gör litterär debut med ungdomsromanen 14 känns filmspråket igen, med driven kronologi, tydligt avgränsade scener och korsklippning mellan fem 14-åringars skilda upplevelser under en dramatisk decemberhelg.
Inledningsvis tror jag att jag läser en apokalypshistoria om världskrig eller jordens undergång, då öppningskapitlet skildrar en barärmad ung killes flykt genom en snötäckt skog full av blodspår. I armarna bär han ett spädbarn invirat i hans jacka. Men det visar sig att en scen som denna kan utspela sig av logisk följdriktighet under en tidig lördagsmorgon i Sverige, utan att resten av världen har någon aning om vad som pågår.
Keining skriver alltså inte om världskatastrofer, men desto mer om privata helveten och förödelser som kan fantiseras fram efter några feta rubriker om ungdomars våldsbrott. Det är ofta spännande men en aning schablonmässigt, som en actionrulle med en dragning åt sensationslystnad och banaliserad psykologi. Samtidigt misstänker jag att denna melodramatiska, men för den sakens skull inte obegåvade roman skulle kunna landa väl i en läsekrets med höga krav på adrenalinkickar, underhållning och lättuggad social misär. Som en försmak på kioskvältardeckaren, rikets litterära basföda. Visst finns mer närande läsupplevelser, men om 14 lyckas väcka bokaptit i någon så är jag den första att gratulera både ungdomen och världen till Alexandra-Therese Keinings debut.