Julie Otsuka skriver utsökt men sällan. Hennes roman När kejsaren var gudomlig tillhör de texter där varje ord tycks noggrant avvägt och infogat och inget enda är överflödigt. Den handlar om den tvångsinternering som mer än 100.000 japaner utsattes för i USA under andra världskriget. En renodlat rasistisk åtgärd, alltför ofta glömmer man hur djupt detta land vilar på rasism, i sitt nu och i sin historia.
En kvinna städar metodiskt ut sitt hus när romanen börjar, packar väskor, ställer undan, bär ut till förråd. Det oåterkalleliga, det verkligen dramatiska blir tydligt när hon bjuder familjens gamla hund på en utsökt, japansk måltid. Och när han somnat intill henne slår hon ihjäl honom med spaden och gräver ner honom i trädgården. Detta beskrivet med ömsint precision, men utan sentimentalitet. Berkeley och Kalifornien byts ut mot fångtillvaro i Utahs öken.
Det är de omsorgsfullt mejslade detaljerna som fascinerar i Otsukas prosa. Som den korta inledningscenen där kvinnan i röd klänning står framför postkontorets fönster och läser ett offentligt anslag, hon böjer sig fram för att se bättre. Det är ett papper som visar rasismens egentliga innebörd, att förvandla någon från samhällsmedborgare till fiende, i det här fallet hela statens fiende, en definierad krigsmotståndare. Samtidigt som hela hennes väsen och vardag beskrivs i de mest amerikanska termer. Hon funderar om sonens baseballhandske får plats i packningen, hon shoppar på amerikanskt sätt en sista gång, villan är en förortsvilla, arketypisk.
Och samtidigt ställer hon sådana vardagsstilleben mot den öppna grymheten; när fadern i familjen hämtas av FBI, falskt anklagad för krigsbrott får han inte ens ta på sig skorna, han förs bort i morgonrock och tofflor, det är mitt i natten. Säkerhetstjänster har ju arbetstid då.
Efter förnedringen i fånglägret återvänder familjen till ny förnedring efter krigsslutet. Dammsugaren stulen, i vilket grannhus gör den nu sin tjänst? Klotter på väggarna, vilken äktamerikan i grannskapet har formulerat det? De främmande lukterna.
När kejsaren var gudomlig är Otsukas debut från 2002. Den noggranne kan därför läsa hennes bok från i förrfjol Vi kom över havet, den handlar om de många japanska kvinnor som kom över havet för att gifta sig med amerikanska män, det var efter första världskriget. Hon arbetar sig med andra ord bakåt i historien.
Vi förskräcks över den ryska bristen på civilisation och demokrati i dagshändelsernas Ukraina. Frihetens stamort på jorden, världens största demokrati behövde ett Pearl Harbor för att den civilisatoriska fernissan skulle krackelera. Barbariet är alltid nära visar Julie Otsuka, demokratin är alltid en förhoppning.