Skogen Malmen Vattenkraften
David Vikgren
Black Island Books
Ny bok
David Vikgrens nya bok upprepar orden ”Skogen”, ”Malmen” och ”Vattenkraften” som ett mantra, till det yttre påminnande om den ordtrio som ofta dyker upp i partipolitiken i valtider – Vård-Skola-Omsorg. Ibland laddad med mening, ibland som en till intet förpliktande ramsa. I en norrbottnisk kontext rymmer just skogen, malmen och vattenkraften, också som begrepp, en påtaglig dubbelhet. Å ena sidan levebröd, arbetstillfällen, naturkrafternas spel. Å andra sidan rovdrift, statlig och marknadsmässig tvångsmakt, ett hårt tärande på naturrikedomen. Skogen, malmen och vattenkraften är allt mer angelägna stridsfrågor.
Visserligen är Vikgrens mantra mestadels uppbrutet. Han ordnar de tre orden i permutationskedjor, i 720 strofer med sex verser vardera. Till sin hjälp, framgår det i en kort kommentar, har han tagit en permutationsgenerator på nätet. En strof kan lyda:
”Vattenkraften Skogen Malmen
Skogen Malmen Vattenkraften
Vattenkraften Malmen Skogen
Skogen Vattenkraften Malmen
Malmen Vattenkraften Skogen
Malmen Skogen Vattenkraften”.
Och kanske bör man också citera en yster dänga som:
”Vattenkraften Skogen Malmen
Malmen Skogen Vattenkraften
Vattenkraften Malmen Skogen
Skogen Malmen Vattenkraften
Malmen Vattenkraften Skogen
Skogen Vattenkraften Malmen”.
Föregångare finns naturligtvis. Man kommer att tänka på namn som Carl Fredrik Reuterswärd, Åke Hodell och varför inte Verner Boström, vars samlade dikter Vikgren för sju år sedan var med och gav ut. Minimalism, små förskjutningar, ett stadigt flöde. Men där dessa äger substans tar Vikgren det ett steg längre och räds uppenbarligen inte den absoluta intigheten hos uttrycket, eller om man så vill: den absoluta tråkigheten. Att ta del av dessa 720 strofer, 4.320 rader, 12.960 ord (det är författaren själv som har räknat) är något av en vandring in i en öken eller ett arktiskt landskap som aldrig skiftar i grunden utan bara fortsätter och fortsätter. Men förmodligen är liknelsen alltför poetisk.
Någonstans en glänta, en lucka, en tillstymmelse av liv och ljus? Nix. Inte heller tar Vikgren chansen att, som den politiske poet han ändå tycks se sig, ge någon egentligen input till det ideologiskt laddade materialet eller över huvud taget göra något av det bortom det rena staplandet. Det ger ett självtillräckligt intryck. Den samtidstypiska pressreleasen talar om ”en likaledes skulptural och pulserande trollformel … en skriftteknologisk och matematisk materialutmattning”. Vackert så, men det skyler inte över att det som litteratur betraktat likväl är tämligen ointressant, och att det inte heller som koncept firar några triumfer. Kanske kan man dock – följande en anvisning som den amerikanske poeten och konstnären Kenneth Goldsmith gett till sina egna böcker – nöja sig med att tänka på verket, utan att ta omvägen över läsningen.
David Vikgren är inte skogen, malmen och vattenkraftens poet, men kan tveklöst kallas dess ordbehandlare. En titel han förmodligen inte har något emot.