Ny bok
Unna Saiva - En skändad samisk offerplats
Kerstin Andersson
Det har gått drygt hundra år sedan den samiska offerplatsen i Kerstin Anderssons hemby Lillsaivis i Gällivare kommun grävdes ut.
I boken ”Unna Saiva – En skändad samisk offerplats” följer Kerstin Andersson i arkeologen Gustaf Hallströms fotspår och beskriver hur han hittade offerplatsen som betyder den heliga sjön. Bredvid sjön finns två stora offerstenar, så kallade sejtar.
Den 9 augusti 1915 satte Gustaf Hallström det första spadtaget i Unna Saiva. Han kom med tåg till Lakaträsk och vandrade fem mil i väglöst land till den lilla byn Suobbat, strax söder om polcirkeln. Tillsammans med jägmästaren Carl Rothman och skogssamen Paulus Granberg gick han ytterligare ett par kilometer till offerplatsen samma kväll. Efter en timmes letande på olika ställen stötte de ihop med ett kraftigt ben- och hornlager och hittade ett metallspänne av brons från medeltiden.
Unna Saiva visade sig vara en av de rikaste offerplatserna som har hittats i Sápmi. Runt 600 föremål och 156 kilo ben och horn fördes till Historiska museet i Stockholm.
Boken innehåller fina bilder av föremålen, Gustaf Hallströms brev och tidningsurklipp. Olle Kejonen vid Uppsala universitet skriver ett kapitel om offer och Mattias Johansson, museipedagog och historiker, om samisk andlighet och Adriana Aurelius vid Umeå universitet om offergåvorna som hittades vid Unna Saiva.
Det fanns ringar, armband, hängen och mynt från slutet av 900-talet och 1000-talet. Enligt dateringar av de ben, horn och föremål som grävdes upp har platsen använts från 500-talet fram till 1600-talet. Men det finns en berättelse nedskriven så sent som 1912 om en same som kom till sjön för att offra.
Kerstin Andersson och ett 30-tal andra samer driver nu frågan om ett återlämnande av offergåvorna till ett museum i Sápmi. I FN:s urfolksdeklaration fastslås att länderna ska ge urfolk upprättelse, bland annat genom återbördande av kulturföremål som har tagits från dem utan deras medgivande eller i strid med deras lagar, traditioner och sedvänjor.
– till sin egen historia och sätter Unna Saiva på kartan. Som läsare blir man nyfiken och vill veta mer. Hur hamnade till exempel de tidigt präglade mynten från England, Tyskland och Holland så här långt norrut?
Det hade varit intressant att få mer kunskap i ämnet.