Med bestämda tryck – eller hur man nu gör med en eyeliner – målar hon en betydligt coolare, mer sexuellt erfaren och populär tjej över sitt eget ansikte. Dolly Wilder, som hon döper den nya tjejen till, ska snart bära hög hatt, börja röka, dricka och ha sex med första bästa snubbe.
Men, det känns också som om Caitlin Moran målar en mask över sitt eget ansikte.
För trots förordet, där författaren bedyrar att det vi ska läsa är fiktion och åter fiktion, har Johanna en hel del gemensamt med Moran själv.
Hon kommer från en stor familj som lever i ett hyreshusområde, inleder tidigt en karriär som riktigt elak musikkritiker i London, och nosar därmed upp en väg bort från arbetarklassens fattigdom, som hennes Guinessklunkande pappa annars hävdar bara går genom att boxas, spela fotboll eller att bli popstjärna.
Jag ska inte sätta min journalistiska spade djupare än så i vad som kan vara självbiografiskt, bara konstatera att Johannas insikter ibland låter mer som om de kom från den betydligt äldre författaren än från en illrött målad tonårsmun.
Hursom är tungan som finns i den rapp och ger boken ett stilistiskt drivet, roligt och dräpande språk.
Fast i ärlighetens namn ska väl också sägas att den ibland pladdrar på tomgång och får pratbubblorna att växa till sprickfärdiga ballonger av tidstypiska referenser som Suede, Manic Street Preachers och Riot Grrrl.
Men grejen med Moran är att vad hon än skriver om så har hon något intressant att säga. I den här boken – som är en slags kärlekshistoria, arbetarklasskildring och feministisk utvecklingsroman om vikten av att vara trogen den man är – kommer då och då framvaskade guldkorn så träffande att jag önskar att jag hittat dem själv.
Som att arbetarklassen aldrig är nostalgisk därför att det förflutna för deras del var fruktansvärd, att allt man har att hoppas på är nuet och framtiden, vilket också gör att man skapar den mest intressanta konsten och har det mest glödande politiska engagemanget.
Sånt gör att jag kan överse med en och annan litterär fultackling som nog mer strikta kritiker kommer att blåsa i pipan för. Och även om nog Moran lär skriva än bättre romaner framöver är den här som en stor skön bubbla av storslagna tonårsdrömmar, musik och fester.
I 354 sidor är jag så fullkomligt innesluten i den att jag glömmer mörkret och novemberregnet som piskar mot min köksruta.