Att efter decennier av läst litteratur – bra, bättre, bäst – bli så förvånad av en röst, så bergtagen, omsluten och berörd.
Marie Ndiayes betvingande vackra och extremt känsliga prosa i romanen Ladivine rycker med läsaren i ett febrigt flöde av inre monologer, svek och skuld. Kvar blir sammanbrottet och illusionen av frihet.
Marie Ndiaye, född i Frankrike 1967, med delvis senegalesisk bakgrund, bor i dag i Berlin. Med genombrottet, Tre starka kvinnor (2009), jämfördes hon med storheter som Kafka, Proust, Faulkner och – Askungen.
Hon skildrar hur hudfärg och klassbakgrund begränsar människan. Här är det Malinka, som har en vit far som hon aldrig träffat, som skäms över moderns, städerskan, afrikanska ursprung. Redan innan hon kunde tala, eller förstå, har hon vetat att hon och modern saknar betydelse.
16 år gammal flyttar hon. Hon byter namn till Clarisse, gifter sig och besöker pliktskyldigt modern en gång i månaden, men utan att tala om var hon bor eller vad hon gör.
Inte heller talar hon om att modern blivit mormor och att barnbarnet fått hennes namn, Ladivine.
Går det att radera härkomst och i så fall, till vilket pris? Malinka vill utplåna modern ur sitt liv, modern som är bunden till henne med en kärlek som, när dottern föddes, ”väckt så starka känslor av jubel och upphetsning att hon inte kunnat hålla dem inom det uthärdligas gränser, utan, som hon sa, gått in i en depression”.
Förbjuden och gömd kärlek brukar konverteras till något värre och i Malinkas fall, i äktenskapet, genom en överdriven omtänksamhet, ”den där aningslösa, ogripbara, förfärliga hängivenheten.” Efter 25 års äktenskap står mannen, Richard Riviére, inte ut med att leva med en ”skenbild” av den verkliga Clarisse, med hennes ”oförmåga att förstå sig på onda gärningar” och han lämnar henne.
Men här är alla offer för sina svek och handlingen vindlar iväg klaustrofobiskt. Att aldrig finna ett gott nog urholkar var och en. Till synes slumpmässiga vinster och förluster är inget annat än roller som utspelas i den här världen eller i en parallell.
Personerna tycks vara på flera platser samtidigt, som under en semesterresa när Ladivine ser sin gula festklänning på en fattig kvinna på en marknad, eller alla de hundar, ”sändebud för alltings upplösning”, som själar tar hamn i, allt enligt någon slags kvantfysisk osäkerhetsprincip. Den man älskar ger skydd, men hunden behöver inte ens bli sedd för den är själva livsprincipen.
Sällan har utanförskapet i familjers relationer skildrats så invecklat och starkt som här. Ndayies prosa är både brutal och vacker när den i långa slingriga meningar låter tre generationer observera sig själva och omgivningen.
Det är en fantastisk berättelse som, precis som i sagan, har inslag av magi och mytologi, moral och sensmoral och där den försummade modersarketypen förhindrar personlig utveckling.
Det är som om en gammal visdom blir oåtkomlig i samma ögonblick man föds. En magiker, allra minst, hade behövts för att klara av att hedra minnet av dessa livskontrakt där ”våldet ligger gömt i hjärtat och väntar på rätt tillfälle att vakna.” Finns psyket inom människorna eller är de inuti psyket? Är det bara i drömmen man känner varandra? Där vem som helst kan bli mördare?
Krocken med förnuftet frigör explosioner av energi och död. Till sist vänder man själv blad med samma vaksamhet som hunden.