Den ena polen kan stavas ”Seppan”, platsens magi och platsen där allt hände. Den andra är helt enkelt Ernst Brunners språk. Det försnämnda är en spännande, fantastisk och händelserik plats, dessutom i en tid som ungefär är min egen, bara lite äldre. Men väldigt annorlunda. Men så kommer då det andra farande. Ernst Brunners egendomligt vrängande och smått aggressiva språk. Det tycker inte om mig och känslan är ömsesidig.
Nej, jag tror inte det har att göra med den språkliga rikedomen han växte upp med där i Seppan söder om Stockholm. Den österrikiskt tonade tyskan som föräldrarna tog med sig, liksom minnena av världskrigets förhärjningar vilka de trots allt överlevde. Och så alla andra invandrade språk där i bruksorten som ständigt lockade arbetskraft, finsk och polsk och svensk.
Nej, det är nog någonting liknande som fanns i romanen Hornsgatan för några år sedan, en hämndlysten attityd som gör själva stämningen bland orden otrevlig, helt enkelt. Hornsgatan karaktäriserades av en slags cynisk realism som hatade alla nutidens fenomen, men feminister och gayparader mest. Där går han har mer av självförgudning och nostalgisk värme från en miljö som Brunner trots allt trivs i och kan. Upptakten har något gargantuiskt över sig, den egna födelsen på köksbordet i Svarta villan, skildrad som en karneval. Näst intill förlöst av sin faders svarta gjutarnävar blev den lille gossen, jag kan inte tänka mig en mer betydelsemättad och tongivande inledning, döpt i sot och svärta av sitt eget upphov.
Ja, ungefär sådär är självbilden, den ser allting underifrån och är samtidigt grandios. Skildringen, språket alltså, får aldrig tillbaka det goda humöret från de tidiga romanernas vitalitet. Det är ansträngt och uppumpat. I korta stunder, som i skildringen av de första årtiondena, de gyllene åren under 1950-talet och 60-talets början, ja då dras man med av berättelse och tidsanda och tänker inte så mycket på språk och attityd, det går bra ändå. När slagen riktas mot korkade lärare eller andra översittare likaså. Men när kroppen börjar bulta fram med puberteten, då blir det svåruthärdligt bland sexfantasierna.
Vardagslivet när bruket går mot modernism och egnahem, tidsmarkörerna med Hyland och teve och skolslöjdens hägrar, jo det finns försonande inslag i denna bok om Ernst Brunners första tjugo år. Men man måste slåss mot honom för att erövra dem, slåss mot ett författarskap som fastnat i en slags bruksmentalitet gentemot världen. Som kan skildra att Separator AB blir till Alfa Laval men aldrig riktigt kan acceptera det. Man kan också uttrycka det brutalt kort: det som är bra i Där går han är bättre i andra, och tidigare böcker.