Man skulle kunna säga att den amerikanske författaren Hubert Selby Jr (1928–2004) hade en ovanligt krass människosyn. Lika giltigt vore påståendet att han bara såg saker för vad de var, att han berättade ur hjärtat om sådant han erfarit under uppväxten i Brooklyn, New York, som då var allt annat än hippt. Han dömer inte sina figurer, blir inte reaktionär i förhållande till dem, visar inte upp dem som avskräckande exempel att mäta mot en städad borgerlighet, men den sympati han visar är heller inte blind för det sjaskiga och låga hos var och en, det rovdjursaktiga över människors mellanhavanden.
Slutstation Brooklyn utkom första gången 1964 och var Selby Jr:s debutbok. Den brukar klassas som en roman men är egentligen en upphackad samling berättelser med liknande motiv och några återkommande karaktärer. Själva kompositionen har otaliga luckor och märkliga språng, något som vittnar om autodidaktens trevande hållning till sitt material men samtidigt är något som ingjuter liv i sidorna.
Här strålar horor, torskar, knarkare, kriminella och annat löst folk samman. Det är rått, hårt och våldsamt, kanske fladdrar en öm låga någonstans i bakgrunden, om inte annat så kring de skeppsbrutnas sammanhållning (eller deras klamrande vid varandra), men den får kämpa om syret. Vi möter Georgette, en förtappad transa som poppar amfetaminpiller och är olyckligt kär i den manipulative Vinnie, som slits mellan machoideal och hemliga lustar. Tralala är namnet på en ung prostituerad kvinna som super ner och rånar sina torskar. Här finns också den fackligt engagerade arbetaren Harry, alkoholiserad hustrumisshandlare som egentligen trånar efter män; under en strejk löper han hela linan ut, nallar av strejkkassan och bjuder in skumma typer att dricka enorma mängder öl med honom i fackets lokaler. Ett avslutande avsnitt (rapsodiskt och mindre lyckat) återger naturtroget vardagen hos några människor i ett slumkvarter.
Det är sårbara porträtt, och framför allt är boken en angelägen klasskildring, men kanske har en sorts vintagepatina smugit sig in i bilden och med åren gjort den lite mindre drabbande. De ruffiga New York-miljöerna känns hemtama, och precis som man kan nynna med i körerna till Lou Reeds Walk on the Wild Side, och nästan glömma av den brutala texten, på samma sätt kan man komma på sig själv försjunken i Hubert Selby Jr:s bok, med ett stilla leende åt det som i grund och botten är tragiskt.