Plundrarna. Hur nazisterna stal Europas konstskatter
Anders Rydell
Ordfront
Krigens historia är också historien om konststölder och häleri: Roms skövling 1527, svenskarnas härjningar i Prag hundra år senare, Napoleons konststölder i Italien och Tyskland och den mest omfattande konstplundringen, nazisternas under andra världskriget och som skiljer ut sig genom förintelsen. Hitlers planerade Fϋhrermuseum i Linz, som skulle stå klart 1950, var tänkt för verk konfiskerade av judiska samlare i Tyskland, Österrike och de ockuperade områdena. Mellan 1933 och 1945 stals miljontals konstverk och antikviteter från judiska familjer och från museer. Den moderna konsten stämplades som entartete Kunst – urartad konst – och ställdes ut runt om i landet i sjaskiga lokaler, huller om buller, och med en hemsk ljussättning. Sann konst kunde bara uppstå hos dem med band till tysk jord. Judar, romer och slaver och alla som smittats av modernismen, var degenererade. Yrkesförbudet för konstnärerna hindrade dock inte nazisterna att sälja verken mot utländsk valuta. Till de bannlysta konstnärerna hörde bland andra Emil Nolde (trots nazistsympatier) Marc Chagall, Paul Klee, Kandinskij, Käthe Kollwitz, Kirchner (som tog sitt liv på grund av den deprimerande utvecklingen), Picasso, Mondrian, Matisse och många andra.
Om detta och om restitutionsprocessen, återbördandet av konstverk och hela samlingar efter kriget, skriver Anders Rydell så bra om i Plundrarna. Hur nazisterna stal Europas konstskatter, att det är svårt att välja bort allt det som, förstås, inte ryms här. Han börjar med brottsrekonstruktionen och riktar ljuset mot gärningsmännen, deras förvrängda, omnipotenta världsbild och dynamiken i propagandan, som så snabbt förvandlade ett mänskligt samhälle till ett omänskligt, det som psykologen och folkmordsforskaren Harald Welzer varnar för i boken Soldater (2013 tillsammans med Sönke Neitzel) - vi måste ständigt vara på vår vakt så att vi kan stoppa en sådan utveckling innan det är för sent.
I andra hälften av boken redogörs för restitutionsprocessen. Nazisternas plundringar i Frankrike återfanns efter kriget i USA och det är där som Washingtonkonferensen 1988 anordnas (USA:s utrikesdepartement och United States Holocaust Memorial Museum). 44 regeringar deltog och kom överens om 11 moraliska principer för återbördandet av den av nazisterna stulna konsten till de ursprungliga ägarna eller deras arvingar. Från Sverige deltog den dåvarande statssekreteraren Pär Nuder. Det är nu en annan världsbild, den kalla skulle man kunna säga, tydliggörs. Barbro Eberan citerar en holländsk journalist (Hur kunde det ske? Mot och motmyt) som konstaterade: Efter kriget hade ingen tysk varit nazist och i andra länder hade alla varit motståndare till Hitler. 2009 sammanställdes en rapport över vilka länder som hade påbörjat arbetet med proveniensen. De flesta av länderna hade inte ens påbörjat den och bland de länder som vägrat att lämna ut konst till anhöriga, ingår Polen, Ungern och Sverige. Mycket av det som idag betraktas som det svenska nationalarvet härrör från svenska plundringar. När Olof Palme 1974 lämnade tillbaka bildfrisen Den polska rullen, blev många svenska forskare upprörda.
Men Moderna Museet vägrade så sent som 2007 att återlämna Noldes Blumengarten till arvtagarna, med motiveringen att man köpt den i god tro, något som väckte stor upprördhet utomlands.
Men inte ens Tyskland som ansträngt sig mest för att klarlägga sin historia har lyckats. I januari 2013 upptäckte Angela Merkel att hon stod på Herman Görings matta från Carinhall. Der Spiegel avslöjade att tusentals stulna föremål fanns på institutioner och myndigheter. ”Varje stol, skrivbord, matta och tavla var en potentiellt tickande bomb från det förflutna”, konstaterar Rydell.
Mängden fragment från andra världskriget tar aldrig slut. Rydell lägger till ytterligare en pusselbit som riktar sökarljuset mot oss själva.
Marianne Ekenbjörn