Ai Weiwei skriver gripande om Kina

Ai Weiweis memoar är en gripande skildring av hur revolutioner äter sina barn och hur ideologier med sanningsanspråk är dömda att sluta i terror och diktatur.

Den kinesiske exilkonstnären Ai Weiwei i sin underjordiska atélje i Berlin. Men när han skriver sina memoarer handlar det inte om konst utan uppväxten i Kina.

Den kinesiske exilkonstnären Ai Weiwei i sin underjordiska atélje i Berlin. Men när han skriver sina memoarer handlar det inte om konst utan uppväxten i Kina.

Foto: Pressbild

Litteratur2022-09-06 05:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Litteratur

1000 år av glädje och sorg

Författare: Ai Weiwei

Översättning: Anna Gustafsson Chen

Förlag: Bonniers

Författaren behöver knappas någon presentation, världens mest kända konstnär har närmast oändliga arenor till sitt förfogande, men en bakgrund som är lika gripande som sårig. 

Under kulturrevolutionen 1960-tal deporterades hans far, poeten Ai Qing ut i öknen i Xinjiang helt enkelt. Ai Weiwei stannade hos fadern medan lillebror och mamman efter en tid återvände till Peking. Den första tiden där på landsbygden bodde de två i en jordkula. Det var kontentan av kulturrevolutionen, att intellektuella och alla som kunde tänkas opponera mot Maos politik skickades ut i tvångsarbete på landsbygden om de helt enkelt inte lynchades av rödgardister på massmöten. I Väst beskrevs det som födelsen av den nya människan, en underbar revitalisering av samhället och en slags immunterapi mot uppkomsten av en ny härskarklass. Och vi var många som trodde på skildringen av den kinesiska idyllen. I själva verket var kulturrevolutionen en barbarstorm av feodal härskarteknik. 

Många årtionden senare släpps Ai Weiwei ur sin husarrest och tillåts 2015 att lämna Kina. ”1000 år av glädje och sorg” heter hans biografi som sannerligen har perspektiv. Och en slags lakonisk humor, det gäller att ha perspektiv, allting i Kina har urgamla rötter, allting finns det ordspråk för, allting har redan förevarit. Och därför är det inte svårt att uppträda, antingen som frihetskämpe eller som tyrann. Fader satt en gång i djupa diskussioner med Mao, sånt bör man akta sig för. Sonen trodde på friheten efter Maos död, minst lika riskabelt. I lägret basunerades Maos direktiv ut från högtalare dag efter dag. ”Meddelandena fyllde en liknande funktion som Donald Trumps nattliga twittrande”, skriver Weiwei med nonchalant humor.  

Vilket brott stod fadern anklagad för? Jo, han hade försvarat Ding Ling, en poet med modern klang på 1950-talet. Sonen anklagades för ekonomisk brottslighet. 

En världskonstnär ser tillbaka, men skriver inte mycket om sin konst i världen. Kina är hans konst, ekot av dess storhet och vansinne.