Ingen
Lars Norén
Albert Bonniers förlag
Ny bok
Länge famlar man runt i texten, tar del av utsagor som hastigt bryts av medan nya tar vid, små bitar av information som flammar till, tal, språk. Därefter smärre sammanhang och gestalter som träder fram, men likväl tillfälligt, utan att på allvar låta sig etableras. Lars Noréns nya prosabok Ingen, som löst knyter an till Filosofins natt från 2012, har en uppenbar förebild i Becketts verk och i synnerhet den berömda romantrilogin från sextiotalet: Molloy, Malone dör och Den onämnbare. Inte bara lånas struktur och berättarfokus från nämnda trilogi, utan också tematiskt kastar Beckett sitt ljus (eller mörker) över dessa sidor. Det handlar om döden, jaget (jaglösheten), intet, det språk som skrivs fram vid själva uttryckets gräns. Norén gör inget för att dölja denna influens, tvärtom redovisar han den mer eller mindre öppet. Så parafraseras till exempel på ett ställe de klassiska raderna ”Fail again. Fail better.” från Worstward Ho: ”Du måste se upp och ge. Och ändå. Ändå? Ge upp bättre.”
Uppgivandet, det att ge upp, är centralt i Ingen, där en döende man, Noréns egen Malone, låter minnen, egna och andras, äkta och fabricerade, blåsa genom sig. Han övar sig i att ge upp, inte bara dessa minnen utan själva livet. Boken kan sägas vara ritningen över denna storm. Rummet beskrivs, ljusförhållandena, förströdda notiser om olika figurer varvas med vridna bilder och fantasier. Det är inte den hastiga döden författaren sysslar med utan avdöendet, det som är integrerat med livet. I en serie förtätade scener återges den kroppsliga bräckligheten. Ja, måhända är det rentav den som talar och de avtagande livsfunktionerna som är upphovet till de många bilderna och de skeva historierna som kommer ur jaget. Likt Malone roar han sig med att uppfinna karaktärer, vars öden är allt annat än harmoniska.
Texten kan läsas som ett rekviem över en värld som snart ska lämnas, där enskildheterna uppgår i det allmänna och där den egna identiteten visas upp som det grovmaskiga, genomsläppliga nät den är. Huvudpersonen säger: ”Jag vet inte vilken fråga min död ställer. Antagligen till mig själv. Jag har bara gett plats för den. Jag försöker lugnt och sansat se hur den platsen i verkligheten ser ut, hur den verkar, hur den verkar innan jag ser den, innan det är dags att stiga in i den.” Genom att ge plats för den, genom att inte markera avstånd utan låta den komma tätt inpå, upphör kampen och på så sätt minskar också dödens makt.
Ingen är en bok som pendlar mellan det intensivt vackra och det introvert utmattande. Den ska för att komma till sin rätt kanske mer läsas som en långdikt än en roman. Det är en allvarlig bok, men med ett allvar som förvisso inte saknar komiska, drastiska inslag. Som när det döende jaget försöker föreställa sig sin sista stund och gör sig redo för alla eventualiteter: ”jag vet inte om jag ens kommer att få vara med när jag dör, den stunden kanske jag blir ersatt med en Någon, som på grund av vana har större rätt att vara närvarande”. Skämten vid gravens rand borgar för en djupare, pånyttfödd humor.