Sven Wollters och Karl Seldahls tolkning av August Strindbergs Ett drömspel från 1902 är en svindlande resa.
Sökandet efter mening i den till synes tröstlösa vandringen på jorden, där lidandet ständigt sätter käppar i hjulen för lyckan, blir i Norrbottensteaterns uppsättning en äldre mans bokslut.
I föreställningen rör sig Wollter, Drömmaren, genom en serie visuellt starka sekvenser.
Här finns lika delar mörker och ljus, mardröm och dröm. Men kanske mest av allt olika bilder av verkligheten, såsom den kan uppfattas beroende på vilket filter vi har för ögonen. Människans räddningsplanka är väl på något sätt hennes fenomenala förmåga att läsa tillvaron på olika sätt. Förmågan att söka svaren inåt när alla andra dörrar tycks låsta.
Norrbottensteatern har, vilket visat sig i tidigare uppsättningar, förmågan att samla de konstnärliga avdelningarna kring en övergripande vision. Förra vårens Frankenstein visade hur samstämmiga val av scenografi, ljus och ljud kan ta en berättelse till nya höjder.
Drömspelet är i den bemärkelsen ännu vassare. Upprepningen, sökandet, nyfikenheten, lidandet, försoningen – allt speglas i vartannat.
Den skenbara upplösningen av rumsliga begränsningar möjliggör en närmast fysisk upplevelse av tillvarons rundgång.
Drömlika speglingar ger löften om maskhål till outforskade rum.
När klaustrofobin är som mest kompakt, i den djupaste vånda över ett äktenskap där varje syreinsläpp klistrats igen, bjuds det ändå på gäckande öppningar.
Där finns familjen som utåt, enligt den fyrkantiga verklighetens logik, är den mest avundsvärda i kvarteret. Familjen som höjer en mobilkamera för att ladda upp ännu en leende selfie och hålla fasaden. Samtidigt: hemmet som blivit ett fängelse utan synliga murar.
Där finns det barn som skulle ha blivit kärlekens kröning men som inte kan sluta skrika.
Där finns de vuxna som skriker, trots att de på det vuxnaste av sätt kommit överens om att inte bli arga.
Där finns Drömmarens desperation: "Jag dör härinne!".
Syrefattigheten tar strupgrepp på familjen.
Den enes plåga blir den andres njutning.
Det är svårt att sätta ord på vad det är som Sven Wollter och Norrbottensteatern egentligen slår an inom oss. Vilket ju är det fina med teatern, när den verkligen fungerar. För här råder full frihet, det är upp till var och en att tolka bilderna.
Det coola är att teaterhuset, alltså själva den fysiska byggnaden med sina väggar, sitt golv och sitt tak, liksom bågnar åt olika håll. Drömmen är i sin oberäkneliga natur elastisk.
De snillrika scenografi- och ljuslösningarna bygger en parallell logik; alternativa spår i sökandet efter mening. Här skapas känslan av att allt faktiskt är möjligt, att inget är osannolikt.
Själv vill jag flera gånger ropa åt Drömmaren: "Blicka neråt!".
Det blanka scengolvet blir i mina ögon en bottenlös tjärn, människans undermedvetna om man så vill. Nervpirrande och ganska läskigt men likafullt fröet till en idé om att verkligheten skulle kunna te sig annorlunda.
Bara vi vågade ta ett första simtag, ner i det okända.
En grej till måste sägas, utan att avslöja för mycket och spoila teaterbesöket:
Slutbilden, den är fantastisk.