Skillnaden mellan begåvningen och geniet är att begåvningen gör det som är möjligt och gör det bra medan geniet ständigt försöker uppnå det omöjliga. Det var Faulkner (någon som minns?) som yttrade detta om Hemingway.
Och jag betänker det när jag läser boken om Anna Achmatova, den ryska poeten. 1938 lär hon känna en ung kvinna och författare Lidia Tjukovskaja (1907–1996) som söker upp henne i kollektivlägenheten, och hennes flödande anteckningar om vänskapen finns nu översatt i sitt första band – ”Anteckningar om Anna Achmatova”.
Tjukovskaja make, en begåvad fysiker som hette Matvej Bronstein hade fängslats 1937. Lidia visste inte att han redan efter ett knappt halvår hade dömts i en skenrättegång (några andra fanns inte) och skjutits samma dag, helt enligt rutinerna i utrensningarna dessa år.
Han sysslade bland annat med kvantteori och sågs som en framtidens fysiker men fick istället bidra till att fylla den månadens avrättningskvot.
Achmatova fick en vän, en lektör, en terapeut i Tjukovskaja. Hon hade tvingats tiga i femton år som diktare. Och anteckningarna använder aldrig ett ord från det deformerade sovjetiska språkbruket, men är också helt fria från fakta om makens fängslande och död. Hur stora frågorna kring de anhöriga i lägren än var, att fästa frågan på papper var alltför farligt.
Jag läser och förundras, ju större den ryska politiska galenskapen, desto djupare den litterära fulländningen. Under dessa vansinnets år är Achmatova själv nära nog vansinnig, men nu skriver hon också sin mäktiga dikt ”Rekviem”. Den handlar om Stalinterrorns offer, hennes egen son Lev fanns någonstans i Gulag, hon visset inte var.
Ja, läs om detta Ryssland ni också, grannstaten där natten alltid är dagens moder. Anna Achmatova överlevde och blev efter Stalins död åter publicerad, i censurerade upplagor visserligen. Hon dog 1966.
Den ryska tragiken är också den ryska storheten. Den nya ryska prosa som växte fram efter den ryska revolutionen är oftast tragiskt. Så mycken talang förspilld, utrotad, ihjälpinad. Så stora förhoppningar nerstampade i tajgans lera bortom Ural, i fångläger, genomgångsläger, arbetsläger. Så många namn, Babel, Mandelstam, Achmatova. Mandelstam. Men så de kunde skriva, ”O kunde en gång luftens vassa pikar/ och sommarens tunga hetta få mig/ att höra bortom sömnen, bortom döden/ hur jordaxeln sjunger, sjunger…”