Vi lever i en tid av självbespegling där identiteten sägs oavbrutet skapas i samspel med sin omgivning. Ett sådan konstruktivistiskt synsätt borde ju innebära att i praktiken är identiteter utbytbara, så även könsidentiteten, men…
Galleri Syster har velat belysa samtidens feminism och genusfrågor och har producerat utställningen Gender Heart som i olika aspekter berör ämnet just ämnet gender.
Det råder en viss förbistring vad beträffar begreppets betydelse. WHO definierar begreppen så här: ”Kön avser de biologiska och fysiologiska egenskaper som definierar män och kvinnor medan gender avser socialt konstruerade roller, beteenden, aktiviteter och attribut som ett givet samhälle anser lämpliga för män och kvinnor.”
Man talar i vår samtid om socialt kön och menar i queerdebatten att det finns många fler än enbart två kön. Så har det ju förvisso alltid förhållit sig. Skillnaden är väl att sexualitet och könsidentitet har i högre grad än förut blivit en offentlig angelägenhet.
Jag vet inte om detta underlättar debatten om människors jämlikhet, respekt för den andre och lika lön för lika arbete, det får väl framtiden utvisa. Men att som i katalogen hävda att ”I mångfalden finns möjligheten: här kan en normbefriad människa stiga fram,” låter väl så nietzscheanskt för mig.
Normer är ju det sociala kitt som håller oss samman. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter är just normer.
Bortsett från detta har man gjort ett intressant urval av konstnärer som arbetar inom de vida ämnesområdet gender. I hissen upp till utställningplan 3 spelas en video av Klaudia Stoll där en kvinna missnöjd med sin kroppsform i det åtsittande klädesplagget försöker oavbrutet klappa till det hull som putar ut på fel ställen. En talade bild om ideal och självbild.
På plan 3 i A-salen möter vi Kristina Abelli Elanders Alien Works ett slags främmande små dockvarelser med stora utstående ögon. Via stickade kablar och nät står de i kontakt med de högre sfärerna. Elander vänder på perspektiven, figurerna iakttar förundrat vad som sker här på jorden.
I samma salar huserar även Tamara de Laval och performanceartisten Lilibeth Cuenca Rassmussen.
Laval kombinerar teckning med måleri på ett intresseväckande sätt och skapar omfångsrika bildberättelser som man lätt att förlorar sig i.
Lilibeth Cuenca Rassmussen visar i projektet Afghan Hound videofilmer där hon berättar fyra olika historier om könsroller i ett samhälle där kvinnor och män lever åtskilda. Hon reciterar texter till musik samtidigt som hon iklädd en mantiljliknande kostymering av hår utför dansrörelser utifrån de rollkaraktärer hon gestaltar.
Det är en både tankeväckande som fängslande föreställning som uppvisas. Där kön isoleras från varandra uppstår nya könsidentiteter.
Tankarna går till den homoerotiska kultur som förekommer i fängelser eller i det antika Grekland där kvinnor var mest ett nödvändigt ont för släktets fortlevnad medan erotiken var förbehållen män och unga pojkar.
I tredje våningens B-sal visar den amerikanska fotografen Jill Peters foton av albanska kvinnor som av sociala och ekonomiska skäl valt, eller tvingats, att leva som män. Om de avger ett livslångt löfte att leva i celibat får de ”förmånen” att leva och respekteras som män.
Det haltar lite i logiken här, män förväntas ju samtidigt vara mer promiskuösa än kvinnor.
Peters delar rum med Julia Bondesson som arbetar med trädockor i japansk Bunrakutradition.
Hennes bidrag till utställningen är en installation, ett hommage till en japansk dockkonstnär och som uppträder som fågel.
På våning två huserar ett urval ur Museum Anna Nordlanders samlingar av kvinnokonst. Här presenteras två av landets kvinnliga konstpionjärer Elisabeth Barnekow och Ida Thoresen.
I samma sal visar Adriana Salazar två roliga och rörliga verk. Ett par damskor som dansar samba och en sminkspegel som får skälvan när man närmar sig den.
Tejal Shah heter den tredje utställaren på detta plan hon visar ett antal videoverk där en slags catwalk på en indisk soptipp lämnar ett bestående intryck. De andra verken med de ”ekosexuella” enhörningarna verkar för mig väl så improviserade och lösa i kanterna.
I källaren uppför Elias Björn, med sig själv som förebild och tillsammans med de besökare som vill medverka, en hopspikad konstruktion av mannen, månntro en pendang till Niki de Saint Phalles, HON.
Gender Heart ger oss verkligen anledning att fundera över sakernas tillstånd men förmår nog inte att normbefria människan.
Det tror jag inte låter sig göras.