En pampig fontän, en mörk kväll, två barn, som väntar. Väntar på vaddå? Den som sett absurdismens mästare Samuel Beckett, tror att det är på Godot. Det är det inte, men Ninna Tersmans pjäs ”Under Mörka Kvällen” från 2003 har mycket gemensamt med ”I väntan på Godot” som upprepningar och just att vara en tragikomisk berättelse om två övergivna människor.
Barnen, det är två flickor, känner inte varandra sen tidigare. Av en slump har de stött på varandra vid fontänen. Men att motvilligt lära känna en person när du samtidigt faktiskt är ledsen och övergiven – och kämpar på med att hålla modet uppe – är ingen lätt match. Dialogen blir därför lätt absurd. Ord faller för att sedan plockas upp på ett nytt sätt, fantasierna är till hjälp och att utmana den andra en lätt utväg.
I motsats till Becketts dramatik är dock realismen påtaglig. Barnen väntar på några vuxna som har lovat att komma och hämta dem, den ena efter ridhuset och den andra från musikskolan. Vi förstår ganska snabbt att detta är inte första gången de tycks ha blivit bortglömda.
Irma, spelad av Scratch egen Maria Gotfredsen, är stel i sitt kroppsspråk och rädd för mörkret om hon är ensam. Mamman ger henne mat, men kanske räcker pengarna bara till det allra nödvändigaste? Jag är inte ens säker på om hon någonsin får rida på favorithästen Russin. Kanske är hon bara en askunge i stallet, en extraskötare som får mocka och i bästa fall känna Russins mule mot sin nacke?
Rakel, Jenny Sterkens, med sin klarinett är den kaxigare av de två. Hon får presenter, värdelösa på sitt sätt, av en pappa som kommer och far och som bara vill ha koll på att hon gör musikläxan den lilla stund om kvällen de ses. Tid att prata har han aldrig.
Men nej, Rakels pappa kommer inte, hon går till slut den där milen hem. Och Irma – ja hon väntar kanske än på Boris, mammas assistent från det där kontorsjobbet med kunder och kvarglömda datorer, i för små ridstövlar, ridhjälm och en möglig macka i väskan.
”Under Mörka Kvällen” gör mig dock glad. Det är en riktig text för teater där orden är medvetet lagda. De två skådespelarnas olika bakgrund och spelstil, Sterkens är utbildad på scenskolan i Göteborg, svänger också ihop på ett sätt som passar uttrycket. Det är dessutom skönt att pjäsen utspelar sig i en stad när så mycket annan kulturproduktion i Norrbotten just nu ägnar sig åt skog och gleshet. Samtidigt är den både ortslös och tidlös och väcker egna minnesspår om väntan på skolbussar som kanske inte skulle komma. Och om hur vi klarade oss ...