Gråheten får oss att tvivla på om det över huvud taget är sommar. Samtidigt är det oklara en möjlighet att ta reda på hur något förhåller sig och hitta en ståndpunkt som är gångbar i det som gungar. Å andra sidan - det diffusa blir lika lätt en plats för cirkelresonemang kring det enda lilla fasta du har att hålla dig till; en liten och i förlängningen mycket troligt en oanvändbar förståelse. Det självklara sanna har med tiden en tendens att förändras.
Den mångkunniga konstnären, hon är också författare, Marét Ánne Saras stora verk i plexiglas lyckas vara diffusa på flera sätt. Det är faktiskt svårt att fixera motivet på bilderna, tekniken påminner ibland om modeteckningens tunna konturer och delvis färgade fält. Verken liksom darrar av rädsla men lika gärna av vrede. De är också i någon mening politiska. Renen slåss med kniv mot det norska riksvapnets upprätta lejon med sin bila. Den mänskliga kroppen blir slaktkött. Dödskallar grinar emot oss och koltens plisserade sväng har något upproriskt över sig. Återkommer gör industrialiseringens monument, kraftledningsstolpar och stadens glittrande ljus. Hälften av verken är benämnda galenskap, en plats mellan klarhet och förvirring. Ljudverket av Anders Rimpi, som kan ge bildupplevelsen ett musikaliskt ledmotiv om du lyssnar samtidigt, förstärker känslan av att gå i cirklar. Känslan är dock mer än tydligt uttryckt. Jag uppfattar det som ”Det får vara nog nu, gudinnorna tar inte mer skit!” Men trots att sådant uttalats och ofta syns i den samiska konsten tycks budskapet ändå inte tränga igenom. Det är som om det blurras på väg in i beslutande församlingar och allmänna medvetanden.
Om en annan kamp berättar Anna Viola Hallberg som arbetar med film och foto. I ”Rekursivt avstånd,” berättas om 1979, året då den lagfästa sjukdomsstämpeln för homosexualitet i Sverige togs bort och en fast punkt i hur sexualitet ska utövas försvann. ”Rekursivt motstånd” är utformat som ett videoverk på tre skärmar och ett foto: tre vittnesmål varvat med utdrag ur dokument och filmklipp. Uppenbart och tydligt, ett reportage, en notering i efterhand. Verket korresponderar dock med Michelle Maria Roys porträttfoton med tema ”Sexualitet” som i all sin tydlighet gör bilden oklar. Vad du ser är inte vad du får. Personerna på bilderna är inbjudna utifrån sin sexualitet. De har själva valt hur de vill vara klädda och avbildas, ensamma eller tillsammans med andra. Utanpå är de kvinnor och män och inuti människor som använder sitt han, hon och hen på olika sätt i kommunikationen med andra.
För den fjärde utställningen svarar Mikael Olofsson, konstnär men också konstkritiker på Göteborgsposten. Genom sin svit ”Erotica” varav 40 av de cirka 500 verken visas i Luleå, tar han verkligen tag i det svårfångade när han utforskar hur erotiken kan gestaltas inifrån. Han vandrar och tvekar, sätter pennan mot pappret eller väter färgen, och låter de följa sin väg. De blir till skuggor och linjer som du själv kan forma efter egen upplevelse, eller söka tolka hans. Till utställningen hör också arbetsanteckningar, ordrika och vindlande. Med verken delar han med sig av sitt sökande till oss som betraktar.
Jag rör mig långsamt längs bilderna och blir medskapande, tar chansen att se det jag ser på ett nytt sätt. Olofssons lågmälda men intensiva teckningar är också det som fäster bäst i Konsthallen just nu.