Det enda han, och alla andra hjärnforskare, förstår, är ju det som vår kognitiva apparat, det vill säga hjärnan, kan föreställa sig. Men det är inte därför som han får problem, frågan om medvetandet intresserar honom inte, utan det är för att D dyker upp, en kandidat för H:s känslomässiga intresse. Men har han tid med en förälskelse och är D seriös? Det tycker inte Kortex, som gärna censurerar och avromantiserar när förnuftet behöver vara alert. H har nämligen specialiserat sig på hippocampus, det ”hetaste” inom hjärnforskningen. Orsaken till intresset är en studie som visade (1990) att polygama sorkar har större hippocampus än både honor och monogama hanar. Intresset blev glödhett när en annan studie fann att Londons taxichaufförer hade ett förstorat område i den delen av hjärnan som navigerar i tredimensionella strukturer.
I romanen är det inte H som har huvudrollen, det har istället hans hippocampus som, tack vare hans forskning, blivit en medveten individ. Ju mer hippocampus förstår av sin egen roll, desto mer växer insikten om hans betydelse. När Kortex (den senaste tillbyggnaden av hjärnan) och Amygdala (omkopplingsstation vid såväl rädsla som njutning) går igång är det omöjligt för hippocampus (korttidsminnet samt skapandet av nya minnen) att arbeta. Som exempelvis när H inte hittar nyckeln till det skåp där en lista låsts in i väntan på utvärdering av ett banbrytande råttexperiment. Då tar det bara en bråkdels sekund för Kortex att skapa ett katastrofscenario och för Amygdala att hetsa upp sig. Hur ska hippocampus kunna koncentrera sig då och leverera ett relevant minne?
Åsa Nilsonne, psykiatriker och författare, tar oss med på en underhållande resa in i hjärnan. Under ett dygn åker vi berg- och dalbana i H och D:s limbiska system där Hippocampus ofta är i konflikt med Kortex. Det är en humoristisk kamp, ungefär som i sagan där solen och vintervinden tävlar om vem som först kan få en person att ta av sig kappan. Här framstår dock Kortex som lite fantasilös och präktig, för att inte säga taskig, medan hippocampus förför med sitt behov av ljuva minnen. Personifieringarna blir ju med nödvändighet mer karikatyr än vetenskap. Men om man inte är så petig, exempelvis med vad Kortex egentligen kan hjälpa oss med (att inte göra bort oss, inte skada oss, få oss att fatta rätt beslut) så är den här annorlunda kärleksromanen uppfriskande.