Det vill säga utan elektricitet, och Ellinor, som blev moderlös som barn, sköter djuren och hämtar sommargästerna med båttaxin, och, inte minst, tar hand om fadern, ”som satt som ett troll på ovanvåningen och dirigerade henne”.
Ellinor finner tröst i att odla örter i en gömd klosterträdgård. Naturen är enkel men mänskliga angelägenheter invecklade. Det råder en ödesmättad stämning av sorg och saknad. Hemåt över isen, är Gunilla Linn Perssons nionde roman, mättad av bilder som dröjer sig kvar och en träffsäker bild av ett stycke svensk skärgård förr i tiden, då isarna fick årtal.
Här går sju ungdomar vilse år 1914 i den värsta snöstorm som öborna upplevt. ”Träden var flådda som handflator efter hård rodd”. Efter den stormen får missunnsamheten fäste, var och en håller sig till sitt och missämjan blir bofast. Den middag med vitt vin som Ellinors mor, den franskbördiga Hertha Ulendorff, bjuder öborna på blir ett svidande nederlag. Blommorna i vaserna möts av hånskratt: ”Ska vi äta lupinerna också”.
Linn Perssons prosa slungas som en skyttel fram och tillbaka och väver in diktstrofer och metaforer. Ellinor tänker i diktstrofer: ”En kniv av nej, med Ekelöfs ord”, ”Du barfotabarn, tänkte hon med Ferlin”. Och metaforerna väller fram som vågor. Somliga kunde Linn Persson nog ha sovit på innan de kom i tryck, som den om fadern i sin rullstol: ”Hans ben hängde som två morötter utan blast”.
Återblickar på snöstormen 1914, öns stora sorg, varvas med livet i nutid. Ellinor och fadern är 2013 de enda som bor fast på ön. Och så hade det väl förblivit om inte ungdomskärleken, fågelmålaren Herrman, återvänder efter fyrtio år i Kanada, för att sälja barndomshemmet. Ellinor, som länge varit begränsad av att vara en tjänsteande för sommargäster på ön och av bortträngda minnen hjälps till ett uppvaknande av Herrman, som tålmodigt nystar upp hennes trauma.
Men hon tvekar in i det längsta: ”Mitt liv har aldrig kretsat kring mig själv. Jag är inte navet. Jag är hjulet”. Hon känner sig fjättrad av fadern med de förtvinade benen. Själv haltar hon illa av en trasig höft, men minns inte hur skadan uppkom. Men det gör Algot och han tiger.
Linn Perssons styrka ligger i ett ömtåligt avtäckande av känslor och minnen som förseglats för att livet annars inte kunnat härdas ut. Hon gör lite som Walt Whitman som ville befria själen, delar upp Ellinor i olika jag för att till sist landa i det sanna jaget:
Min sorg
Mina ord
Matters of the heart.