Konst
Gunnar Hansson
Skulptur & måleri
Konsthallen, Kulturens hus, Luleå
Upphovsmannen, Gunnar Hansson, som enligt egen utsago fick streck i träslöjd under skoltiden har tagit den skadan igen genom att livet igenom ägnat sig åt konstfärdigt utförda träsniderier. Till råga på allt tillkomna i en ateljé i en skola i Antnäs i den skolmiljö där han underkändes i slöjd. Det kan man sannerligen kalla upprättelse och det säger lite grann om övertron på betydelsen av betygsättning av skolbarn.
Utställningen, som är den första på Hanssons hemmaplan, är i sin storlek djupt imponerande och tyder på en arbetsflit utöver den vanliga. Så vitt jag kan bedöma verkar nästan alla Sveriges fåglar representerade.
De dansande tranorna, uppställda på ett podium är fångade med blick för linjerna i dansens turer. Man märker att det är en skarpsynt iakttagare som noterat de stora fåglarnas koreografi. Samma träffsäkerhet förmärks i gestaltningen av älgkon med kalv i naturlig storlek, som med hängande sammetslen mule delar rum med rådjursfamiljer och ivrigt flämtande gråhundar medan ett gäng vinterharar hukande, storögt och nervöst lyssnar efter skogens alla ljud. En apelkastad häst står avvaktande i vimlet av skogens vilda djur medan det första som möter besökaren är en mildögd vit fjällko som en gång var så betydelsefull proteinkälla för småbruken i skogslandet.
Skulpturerna är målade med oljefärger och Hansson har eftersträvat naturnära färgsättningar.
Av skogarnas stora rovdjur är endast en antropomorf björn bärande på en unge representerad, däremot finns det gott om rovfåglar eller ”spännare” vilket utgör den folkliga benämningen på dessa köttätare. Utan att lägga några värderingar i detta så brukar motivkretsen vara vanlig i den genre som kallas folkkonst. Detta gäller inte motiven som sådana utan att de är utförda i en folklig och oskolad anda. Delar av Hanssons produktion ger det intrycket.
Hela utställningen ger en känsla av att vara ett tillbakablickande där fåglarna i Galleriet tycks vara de som ligger oss närmast i tid medan skulpturerna i hall II verkar vara tidigare verk. Ett par snidade självporträtt och ett antal målningar av en vall med rallarrosor har en grövre mer naivistisk karaktär. För att inte tala om blomster - och hjortron arrangemangen i kopparplåt som verkar ha åstadkommits i en annan tid än de mer med förfining förfaret gestaltade fåglarna.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att alla konstnärskap är ett uttryck för ett livslångt lärande och det som en gång underkändes i unga år kan med tiden utvecklas till något storartat och imponerande när ögat och handlaget tränats.