Christer Hermansson har skapat en gestalt som faktiskt tagit viss plats i det svenska kulturlivet. Det vimlar inte av vare sig bibliotekarier eller kulturchefer som kvalificerat sig för huvudrollen i några svenska romaner (och mig veterligen inte i så många utländska heller). Den här gången har folkbibliotekens plats, roll, funktion, arbetssätt och aktualitet i det moderna samhället blivit en surrande fluga i Olivers huvud. Med ett stipendium på fickan ger han sig av, först till Nerja i Spanien och sen till Paris, för att skriva en debattbok på ämnet.
Som vanligt är det inte alldeles enkelt att avgöra exakt var gränserna går mellan Hermansson och Oliver C. Johansson. Men så mycket är säkert som att även Hermanssons ”debattroman” snarare är debatt än roman. Boken skulle mått bra av mer gestaltning, mer handling, det hade faktiskt även gjort debattinläggen starkare.
För Oliver (och Hermansson) tycks särskilt den andra paragrafen i bibliotekslagen vara central. ”Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsutveckling och fri åsiktsbildning”. Lätt förenklat skulle man kanske kunna uttrycka saken såhär: Läsning bidrar till bildning. Bildade människor är kritiska och friare i sin åsiktsbildning. Därmed blir biblioteken – så länge folk använder dem - en förutsättning för att vår demokrati ska fungera. Åtminstone borde de, med sin utlåning av litteratur till alla oavsett inkomst eller bakgrund, ha en rättmätig plats att fylla.
Men teori och praktik är inte riktigt samma sak och tiderna förändras. Få av de som Oliver möter verkar längre vara intresserade av folkbiblioteken. Det skulle förstås kunna vara så att de spelat ut sin roll. Men mer troligt är att folkbiblioteken, liksom övriga beståndsdelar av- och förutsättningar för demokratin, tas för givna. Först den dagen de är borta eller fördärvats inser de flesta av oss vad de betydde. En debatt om folkbiblioteken borde därför inte vara något kuriosum utan en angelägenhet.
Oliver C. Johansson tycks dra sina sista andetag i denna bok. Om så blir fallet kommer jag att sakna hans underhållande sällskap. Hermanssons debattroman må ha sina litterära brister, men greppet som författaren tagit, där han skapat en litterär gestalt som i likhet med honom själv är kulturchef och före detta bibliotekarie är inte bara roligt. Det är ett mycket begåvat sätt att använda litteraturen som språngbräda för att kasta sig från fantasi till verklighet, politik, uppmärksamhet och – låt oss hoppas det – ett större engagemang för biblioteken och kulturen hos allmänheten.