Och trots att jag borde associera Fröding och hans dikt Jag ville jag vore så går tankarna hellre till Ingvar Vittfarne, vikingen som bediktas på ett tjugotal runstenar i Mälardalen för sin resa till Särkland för sådär tusen år sedan.
Nu heter han Fransson rätt och slätt och är inte son till Erik Segersäll, men längtar och reser gör han i denna pikareskroman som inte alltid vet att vara till lags, framför allt inte med konventionella läsarförväntningar. Ingvar är son av Falbygden, en metallurg som förs mot Östeuropa och Centralasien på sina affärsresor, men som letar någonting annat, bortom dagsnyttan. Barnvisan om att det händer konstiga saker i Indialand (ibland) vore kanske den lämpligaste parallellen när den här romanen ska diskuteras.
Längre och längre österut, paradiset ligger alltid lite längre österut än det man känner till påpekar texten mot sitt slut, ”alltid skyddat mot de människor som strävat efter det”. Myterna, sagorna, de främmande folken och de kända folken, historien, men framför allt historierna.
Erik Anderssons romaner är myllrande, vare sig han skriver om Västergötland eller Indialand. Myllrande och fantastiska, ömsom dunkla som sagor, ömsom klara som sociologisk analys. Ingvar blir borta där i öster, i någon svårtolkad konflikt försvinner har ut ur sin historia och in i vår. På vägen dit har det mesta hunnit bli sagt, om gamla Sovjet, om Kazan, västsvenska världsarv, Nordturkestan och Edens lustgård. Platser som alla minns Ingvar och hans stordåd och smådåd.
Och litteraturen har därmed fyllt sin uppgift. Pikaresken då? Jo, det är en roman som hålls samman av sina egna fantasier mer än av en samlad historia. Och självklart så ska den myllra också.