Komma nära är lika mycket en samtidsroman som en samvetsroman, en berättelse från girighetens tidsålder där ungdom både erövras och lämnas under denna besatthet av pengar och lönsamhet.
Pontus Wilhelmsson är 30 år men vem tror han egentligen att han är? Kommunalrådet Vidar Zettergren slungar ut frågan som ett öppet hot eftersom Pontus just skrivit en miljörapport som kommer att stoppa kommunens skrytsatsning på en spa-anläggning i det som kallas strandnära läge. En planering som bryter mot varenda bestämmelse om strandskydd och naturvärden i lag och samhälle. Vilket den unge spolingen haft fräckheten att formulera i en lysande och solid utredning.
Lokalkorruption alltså. Sedan hotar entreprenör Ehn att lämna kommunen (Klaipeda lockar) och påtryckningarna tar fart. Fiffel från kommunkontoret, nattliga telefonpåringningar, polisanmälningar, uppsagda kontrakt, en lojal journalist med ideal som Norra Skånes styrelseordförande gör visit. Och Pontus, som nog inte själv riktigt vet vem han är, blir sjukskriven och åker till ett småländskt pensionat för vila. Migrän, vita prickar framför ögonen, hjärtklappning och svimningar. Flickvännen har stuckit, han är ensam, framför allt inför sig själv.
Pensionatslivet, lysande beskrivet som pastisch (men det kanske finns?) kalibrerar långsamt om trettioåringen. Matsalsrutiner, bordskonversation och yppiga måltider, vackra bersåer, säregna gäster och en dynamisk föreståndarinna. Vilket senare ord man nog inte heller använder, nåja, intressant kraftfull i vilket fall. Och Pontus börjar se sig själv, gradvis i smålänningarnas knotiga berättelser, en änkling nere på samhället, en söndervärkt bordsgranne Anna, ja och så den egna, än så länge ganska kort. Om vi bara är minnen, frågar han sig, och minns dåligt, består vi då bara av fragment? Och vad finns mellan fragmenten?
Claeson skriver vackert, rakt och skarpt. Hans prosa är musikalisk, böljande och hans humor är genomgående, liksom den rasande underströmmen mot en samhällspolitik utan medkänsla, långsiktighet, rättvisa. Nyliberalismens snålansikte.
Pontus, ja såklart han blir förlöst, han åldras till perspektiv med ungdomens hela vitalitet, medan läsaren bjuds in i pensionatskulturen där kocken berättar om de åländska abborrarna, ”stora grosshandlarabborrar med monokel och cigarr och de är vita och mjälla i köttet och smakar som en kärleksroman från artonhundratalet”. Smörstekta förstås.
Och rapporten står fast, sedan allt klarats ut återvänder Pontus till pensionatet ”Villa Hägg och syren” och föreståndarinnan, hon KarinSwensson verkar inte alls så gammal som han först tyckte. Tänker Pontus Wilhelmsson, lätt rodnande.