Det börjar i konsthall I, där Denise Grünstein visar estetiskt genomkomponerat storformatsfoto med företrädesvis utomhusbilder, Figure Out. Det är en svit bilder med en modell som agerar med ett antal peruker, ett bord och en öde strand. Det flacka öde landskapet med sin vida horisont för osökt tankarna till den surrealistiska formfataburen. Bilderna har något av Giorgio de Chiricos metafysiskt måleri (Pittura metafisica) över sig; en öde plats, en provdocka i ett alienerat sammanhang.
Grünstein fortsätter i konsthall II med inomhusbilder. Här möts vi av Winter, en svit nästintill svartvita bilder med tennsoldater och leksaksfigurer som agerar i ett till synes slutet vinterlandskap. I dessa bilder pågår strider av något slag. En större figur är omgiven av krigiska tennsoldater. Han ser ut att vilja skydda, eller möjligen fånga en hare. I en av bilderna befinner sig haren i händelsernas periferi medan flertalet av tennsoldaterna har smält ihop till små pölar.
I konsthall II visar hon även en svit bilder kallad Wunder. Där ser vi en poserande modell i ett kalt rum, klädd och dold i en oformlig hudfärgad bullig skapelse som omtransformerar människa till skulptur. Effekten är anslående! Även här anar man surrealistiska referenser. Tankarna förs till tysk-franske fotografen Hans Bellmers experiment under 1930-talet i Die Puppe där han deformerade och förvred dockfigurer och fotograferade dem i tomma rum. Grünsteins avkönade figurer är förvisso något helt annan än Bellmers, som ju var fixerad vid det könsliga, men förfrämligandet är detsamma.
Går man vidare till konsthall III möter vi Anna Sjons Nilssons fantasifulla bildberättelser. Hon är inte heller främmande när det gäller att inspireras av konsthistorien. I prerafaeliten Everett Millais efterföljd, men här i dalamålningens form och i textila material, har Anna Sjons Nilsson skapat sin egen bild av Ofelias suicidium. Den olyckliga självspillingen ligger i källans kalla vatten omgiven av korsstygnsbroderade fåglar, pärlor, stjärnor och blommor. Edouard Manets målning Frukost i det gröna, som i sin tur är inspirerad av Le concert champêtre av Titian och Marcantonio Raimondis gravyr av Rafaels Paris' dom, har fått en ny textil tolkning i den här utställningen. Konst kan mycket väl skapas av annan konst. Nilsson är i gott sällskap, till och med Picasso har varit på och omtolkat frukostmotivet.
Även de tre gracerna, behagets och glädjens gudinnor, tycks ha fått textila gestaltningar i skulpturerna Vem vet I-III eller Att nysta I-III. Jag läste en intervju där hon uttalade sig så här om sitt konstnärskap "Om jag inte kan överraska mig själv kan jag heller inte överraska någon annan". Det mottot är i konstnärliga sammanhang efterlevnadsvärt och hon lever verkligen upp till det i sitt respektlösa förhållande till material och uttryck. Detta kombinerat med den bildtradition hon är förankrad i, gör hennes bildvärld mycket speciell.
I galleriet hänger slutligen verk av ännu en särpräglad bildberättare, ja stundtals till och med tre. Den välkända grafikern Outi Heiskanen har samarbetat med grafikern och tryckaren Janne Laine i vissa av bilderna. Laines fotogravyrer med karga dimmiga landskap blir fonder för Heiskanens bildskrönor där fabeldjur och annat oknytt uppträder. Det är rätt ovanligt att två konstnärer kan samarbeta i samma bild och förhöja varandras arbeten. Heiskanen arbetar gärna i de traditionella teknikerna, torrnål, etsning och akvatint. I bilden I Hanna har hon samarbetat med Hanna Kangas. Ett annat arbetssätt, vilket ger intressanta resultat, är att hon trycker och komponerar ihop flera småplåtar på samma pappersark och vidgar på så sätt berättelserna. Jag kan dock tycka att utställningen både tematiskt och vad beträffar teknik är lite spretig och känns ihopplockad.
Sammanfattningsvis kan man väl säga att sommarens utställningar sätter idérikedomen i högsätet. För alla de som vill bli överraskad finns det en hel del att botanisera i.