Vi har en biologiskt betingad förmåga att kunna urskilja fler nyanser av grönt än av andra färger. Det handlar om överlevnad för arten.
Ett annat faktum, på grund av detta, finns de få gröna färgpigment som motsvarar alla de nyanser vi kan uppfatta i naturen. Det gör att målaren måste blanda sig fram om det är naturtrohet som eftersträvas. Dylikt kan göras på olika sätt, mekaniskt eller optiskt eller i kombination.
En annan sak som slår mig när jag betraktar Jalle Lindblads måleri på Galleri Lindberg är att naturen inte är rättvis. Den låter oss inte uppfatta att likartade former och färger upprepar sig i jämt fördelade mönster i det visuella rummet. Vi kan helt enkelt inte fokusera på helheter i synfältet, utan enbart på detaljer. Jag menar då att man som målare inte behöver redovisa varje enskilt löv på trädet för att vara trovärdig, man kan förenkla. Mindre noggranna storformer kan med fördel kombineras med fokus på viktiga detaljer. Det vidgar även registret vad gäller det måleriska uttrycket.
Bäst tycker jag att Lindblad lyckas med detta i bilden Sjöbacken, Svartöstan som i sin förgrund har ett impressionistisk skimmer över sig. Här har han med optisk färgblandning, det vill säga rena färger lagda i fläckar bredvid varandra, överlämnat åt oss som betraktare att stå för mixningen i vårt öga. Bakgrunden, som är målad med mekaniskt blandade kalla färger och med ett distinktare anslag, står i fin kontrast mot den solbelysta förgrunden.
Men så var det ju den ärtgröna mellangrunden, den, och mycket annat av allt det gröna i utställningen, lämnar mig ingen ro. Lindblad målar ala prima, det vill säga direkt vått-i-vått med pastosa färger i hög färgtemperatur och till synes utan medier i färgen vilket ger en kort och torr karaktär åt penseldragen. Man kan undra vilka måleriska vinster han skulle kunna göra om han kombinerade sina bilder med lite mer lasyrmåleri eller om han blandade in lite mer av komplementfärger i de ärt- och ftalogröna lövverken.
Lindblad har inte skyggat för utmaningar. Han har gett sig på att måla vattenytor. Det är något av det svåraste man kan försöka sig på och det kräver ingående studier, eftersom målaren ska frysa ett ögonblick i rörelse. Fotografiska förlagor förenklar, men det kräver ändå känsla för nyanser, djupverkan, stoff och textur. Texturen i det vita skummet på vågen är något helt annat än det vita glittret i vattnet. Färgerna i det grumliga vattnet mot lerbottnen och den mot stenbottnen är väsenskilda. Han har stundtals i flera av bilderna fått till trovärdiga möten mellan vatten och strand. I bilden Vågor har han även tonat ner och nyanserat det gröna i både vattnet och i strandgräset. Vattnets rörelser är fångat på ett fint sätt med glitter och ett schumrat återsken från en himmel med växlande molnighet. Samtidigt han har gett ett varierat liv i strandstenarnas ytor. Här kan man tala om habilt oldschoolmåleri. Den bilden, tycker jag är utställningens stora behållning.