Om han anpassar sin föreställning efter landsända känner jag inte till, men under föreställningen i Boden blir det till publikens förtjusning berättelser på många olika norrbottniska dialekter.
Däremellan sjunger han, ibland ackomanjerad av en inspelad orkester som deltar genom ett bildspel som går i bakgrunden. Och så vänder han och vrider på det svenska sättet att behandla viktiga samtidsfrågor.
Föreställningen inleds med ett 25 år gammalt klipp ur Tillfälligt avbrott, en del av humorprogrammet Lorry. Klippet håller än, men frågan är hur klokt det är att bygga på något så koncentrerat och energifullt i sin ilska och sprutande frustration som den personen, när det som framförs på scenen har en betydligt lugnare karaktär.
Energin dyker dock upp i flertalet sketcher, men jag är ändå lite tveksam till det lyckade i att inleda med 25 år gamla meriter. Som om han inte står tryggt på egna ben idag.
Skeptisk är han till den ängslan som sprider sig i Sverige: att säga fel saker, att vara fel. Taket för vad som får sägas har sjunkit på 25 år, menar han. Han dissekerar det svenska förhållningssättet till rasism, jämställdhet, miljön och ställer ett antal viktiga och relevanta frågor.
Till en del känns som om han försvarar den vite medelålders heteromannens perspektiv. Ibland ursäktar han sig: ”Jag har en dotter och ställer upp på alla 33 anledningarna till att feminismen behövs, men...”. ”Jag har många högpigmenterade vänner och tycker inte att man ska använda n-ordet, det är ett fult ord, men...”.
Frågorna han ställer lever kvar när man lämnar teatern: Varför behöver vi diskutera värdegrunder? Räcker det inte med den gyllene regeln – behandla andra som du själv vill bli behandlad? Vart tog den inre kompassen vägen?