Längtan hem och Trots allt
Åsa Landström
Galleri Skåda
konst
Åsa Landström med rötterna i Luleå visar sina verk för första gången på Galleri Skåda i sin gamla hemstad. Utställningen består framförallt av småskulpturer, de flesta i betong, samt ett antal tuschteckningar med olika mönster monterade på aluminium. De sistnämnda verken kallar hon Bleeding flowers. De utgår alla från samma tuschteckning men reproduceras om i olika grafiska och dekorativa mönsterkombinationer. Själv kallar hon dem, lite svepande, för ett slags livsvävar. Jag har lite svårt att känna igen livet i de repetitiva sekvenserna. Visst upprepar sig saker i tillvaron men riktigt så förutsägbar blir aldrig livets väg, åtminstone inte för mig. Ett mönster behöver ingen förklaring det kan räcka med att vara grafiskt och dekorativt.
Den stora behållningen i utställningen är emellertid skulpturerna i serien Max och hans vänner. Här har Landström utgått från barns välbekanta mjukisdjur som nallar, kaniner och hundar hittade på secondhandbutiker och loppisar. Dessa har hon bandagerat och bundit upp på olika sätt och på så sätt ändrat på deras uttryck. Därefter har hon tagit form på dem och gjutit dem i betong alternativt brons. Det mjuka gosedjuren har blivit hårda och stelnat i åtsnörda påtvingade positioner fjärran från det ursprungliga och öppna. Polariseringarna mellan det ursprungliga och det gestaltade i material, funktion och former ger en särskild existentiell laddning åt skulpturerna. Landström talar om minnets tyngd, jakten på trygghet och sårbarheten i det vi som barn har varit med om. Alla har vi varit små och alla har vi haft ett förhållande till något gosedjur. Att nu möta dem fjättrade, oseende med förbundna ögon blir något skavande och oroande. Ser vi oss själva i dessa mjukisdjur, blinda för det väsentliga i tillvaron?
I utställningen ingår även en installation kallad Längtan hem bestående av en cirkelrund tuftad matta i ull och silke samt en takkrona i tyll, diskhandukar och diverse plastblommor. I ett textblad som ligger i galleriet och som förklarar hennes utgångspunkter handlar det hela om drömmar om en lycklig barndom. Det är påfallande ofta det eviga sommarlovet blir en av de mest vanliga gestaltningarna av barndomens sorgfria tillvaro. I tider av oro vänder vi gärna blicken bakåt. Tillbakablickandet mot barnaårens urtillstånd har förvisso varit en stark tendens inom konsten de senaste decennierna, men det är inte bara i konsten vi möter denna längtan efter trygghet och ansvarsbefrielse, denna åstundan genomsyrar hela samhället. Leken blir lätt ett livsmönster långt upp i åldrarna. Lusten efter ansvarsfrihet breder ut sig uppifrån och ner i samhällskroppen. I föreställningen om urtillståndet, den bästa av världar, är vi alla trygga och nöjda. Vi borrar trygghetstörstande in oss i våra gosedjur, putsar våra golfklubbor, räknar igenom matsilvret och sover gott på våra rymliga samveten.