1985 kommer den ryska författarinnan Julia Voznensenskaja ut med sin bok " Kvinnornas Decameron". Hennes för övrigt första roman som berättar historien om tio kvinnor, som under sin BB-vistelse hamnar i karantän i tio dagar på grund av en elakartad hudepidemi, och bestämmer sig för att berätta en historia varje dag om livet i Ryssland under 1980-talet.
Romanen har djup samhörighet med den italiensk författaren Giovanni Boccaccios största verk Decameron, en novellsamling med 100 berättelser samt en ramberättelse som binder ihop hela historien. Den kom ut år 1351 och intrigen går i stora drag ut på att digerdöden kommer till Florens och tio ungdomar, sju kvinnor och tre män flyr till Fiesola utanför Florens, där de sysselsätter sig med att varje dag berätta en historia vardera i tio dagar, sammanlagt 100 berättelser. Julia Voznensenskaja använde samma berättarteknik för att belysa kvinnornas situation i dåtidens Sovjetunionen. Tornedalsteatern går ytterligare ett steg och lägger in Voznensenskajas berättelse i en tornedalsk kontext. Och jag måste tillstå att teatern har mod. Detta är en rå berättelse om kvinnors villkor, oberoende av social tillhörighet och bakgrund, förenade i moderskap, sitt kön och mänsklig medkänsla.
Det är berättelser om våldtäkt, utsatthet, övergrepp, politisk förföljelse men också om drömmar, hopp, lycka och kärleken som förlösande kraft. Kort sagt livet i en ytterst ocensurerad version. Med andra ord berättelser som ställer mycket höga krav på både skådespelare och gestaltning. Och teaterensemblen gör vad de förmår. Med tanke på att de dessutom spelar på två språk, svenska och meänkieli utan översättning, växer beundran för deras intention. Kravet på gestaltningen för att åtminstone ge något sammanhang till de enskilda berättelserna för dem i publiken som endast förstår ett språk lyfter svårighetsgraden ytterligare för att hålla publikens uppmärksamhet. Nu är denna ensembles uppdrag, precis som den samiska teatern, att bjuda på teater på minoritetsspråk. Å andra sidan har jag sett uppsättningar utan översättning på fler språk än två som varit begripligare eftersom de varit mindre textintensiva.
Julia Voznensenskajas berättelser är både dråpliga, hemska, varma och humoristiska, lika aktuella då som nu och värda en synlig plats i samtiden. Att de åter nått en publik ska Tornedalsteatern ha all beundran för.