Sällsamt personlig bok

Alltså både tilltalande och irriterande, just som man vant sig att denna estradör uppträder, skönt sceniska utrop, något svagare finaler.

Under tiden blir en hel del vettigt sagt, och citaten är många och njutbara. Hela attityden är oemotståndlig, den som förmår kombinera underhållning med eftertanke som Werup är oåtkomlig för kritik. En jazzmusiker, en diktare, en känslans riddare som citerar Tranströmer lika kärleksfullt som Szymborska.

Och den som försvarar diktens ställning mot det rationella och förklarande, jo Werup har länge tagit ställningen för den ständiga och sentimentala lidelsen. Han förblir vid sin väg och han umgås lika otvunget med livets stora gester som med världens stora lyriker. I hans egen dikt har döden och det stora allvaret kommit allt närmare, desillusionerna blivit fler. Han har förmått ge ledan skönhetsvärde, någon gång har jag trott att romantikern utvecklat sig till stoiker, men bara i korta stunder.

Hans essäer är mycket personliga, nästan nyckfullt subjektiva, oftast mycket inbjudande men med en vådlig och återkommande tendens att besegras av sina egna utrop. Essän gör sig inte på estraden alla gånger, alltså får estraden ta över. Men än sen, det är ärligt och tar i hjärtat och om nu inte samtida språkmaterialism släpps in i stugvärmen gör inte så mycket, den lider ju helst ensam. Werup söker sällskap, inte avskildhet, alltså rör han sig givmilt mellan namn som Vizma Belsevica, Paul Muldoon, Kristina Lugn, Jaroslav Seifert, Mare Kandre, Joseph Brodsky. Werner Aspenström icke att glömma, i förteckningen får han epitetet ”obesvärad svensk nationalskald”.

Riktigt utförlig i det sköna blir en text om det sångliga i dikten, en annan (nja, snarare flera) handlar om jaget och dikten. I sådana frågor har Werup ansamlad erfarenhet och uppträder oförställd och nedtonad, citerar Nietzsches ord ”Att tala mycket om sig själv kan också vara ett sätt att dölja sig.

En sällsamt personlig bok, svår att inte tycka om, hela urvalet är ju gjord med största kärlek och vem kan då fräsa invändningar. Ett rum fullt av värme, goda rader av nästan all världens stora poeter. Klart man trivs och låter kritikerpedanten vila. Det är ju på liv och död, men i bägge fallen lika vackert.