Berättelsen från någon gång i slutet av 1800-talet återfinns i Sara Lidmans dagboksnoteringar, året är 1975. De äldre barnen har bundit fast en av de mindre i brunnsflöjelns ändklump och sen firat hinken ned i brunnen. Den i flöjeln åkte därför upp och ned medan andra barn kastade sten och försökte träffa. Den handlar om barn som leker med grymheten som följeslagare.
Grymhet eller åtminstone obehag är också en del av Hausswolffs verk i den pågående utställningen, men grymheten är här mer subtil, måhända är det till och med själva lekplatsen, en avgränsad inhägnad och övervakad plats, som är grym. Flygplanen stryker tätt över barnen i klätterställningen, alla är där samtidigt och liknar apor på ett zoo. I den svartvita, collageinspirerande Frozenfield tycks barnet i fonden fått de andra i förgrunden att göra konster.
Annika von Hausswolff har hängt utställningen med både mod och elegans och ettan är ett mer rymligt rum än vanligt, De större bilderna är placerade på kortsidorna medan rummets långsidor närmast upplevs som tomma. Den ena av de två vita ytorna delas med tre emaljer, den andra upptas av Omnipotent transparent – ett enda, ganska litet och nästan genomskinligt plexiprint. Förutom den lilla betraktarsoffan är golvet fritt.
Hängningen formar ett påtagligt, utsatt och lite kusligt rum och blir faktiskt i sig en okänd lekplats. Och som inför en sådan frågar man sig – vad kan jag göra här? Hur ska jag förstå utställningen, hur hamnar jag inte utanför den överenskomna tolkningen? Det senare, visar det sig, verkar jag dock inte ägna så mycket tanke. Leken och de fria associationerna tar över.
Omnipotent, som den lekande gestalten på sitt enda ben och med en drös kamrater bakom i den vackraste bilden med adjektivet till namn, måste också den som uppfinner och styr leken vara. Denna måste lita på sitt infall och sina kreativa förmågor. Det är också endast hos denna de andra kan känna sig någorlunda säkra.
Jag vandrar genom utställningen och tanken kring paret lekplats-konsthall upptar allt mer av tiden. Omnipotent och nyfiken, är det måhända också en beskrivning av konstnärers väsen?
Lite trygghet skänker det att veta något om Annika von Hausswolff noggrannhet bakom kameran och intresse för att återanvända andras bilder. Så är även de här fotona tagna av någon annan. Det är vardagsbilder hämtade från olika pressarkiv – illustrationer till det ständiga flöde av dagboksnoteringar som journalistiken, vårt gemensamma minne, är.
Hon fyller dem dock med mer än ett vardagens oreflekterade nu. Lekplatsen är ett 1800-talsfenomen från städernas utbredning, den organiserade frisksporten och barndomens uppgradering till en egen ålder.
Att hägna in barns lek, handlar det om att skydda barnen från staden och från sig själva? Eller görs det att så att vuxenvärlden kan ta, men egentligen bara inbilla sig ha, kontroll över barnen socialisation? ”Vi vet var vi har dem” – alltmedan de större barnen tvingar upp de mindre på höjder de inte vågar komma ner ifrån och de tveksamma står med händerna i fickorna vid grinden och tittar bort.
Men samtidigt också om att vi vuxna inom oss vet att barnens lek faktiskt ändå alltid söker sig till de enstaka ställena. Och kan man, ska man, överhuvudtaget skydda barnen från leken, denna ständiga osäkerhet om vad som ska komma ut av mötet med andra och sin egen fantasi?
Bildtexter:
Omnipotent. Som en gud med många armar balanserar barnet och andra följer. En röd dröm av självsäkerhet och fara. Ett av Annika von Hausswolffs epsonprint på vit vägg.