De tidigare delarna Att föda ett barn och Sörja för de sina börjar 1938, respektive 1952.
Första delen skildrar Majs kamp mot en torftig och instängd miljö och vägen ut i livet. Hon får ett första arbete på konditori i Örnsköldsvik där hon träffar den stilige och betydligt äldre Tomas. Ekonomisk trygghet och fin fasad, maken tituleras ”fabrikör Berglund”, blir den klass- och kvinnofälla som sätter punkt för Majs huvudstadsdrömmar. Det och en ofrivillig graviditet. Med sig i äktenskapet har hon bara det som modern lärt henne om matlagning och städning, allt det som hon längtade bort ifrån.
Samhällssynen på hemmafruars värde devalveras på det moderna 60-talet. Maj, som har skött hushåll och familj sedan tjugoårsåldern, inser två decennier senare att nya tider kräver omställning och hon tar arbete på kemtvätten. Men har hon bara varit en förlust för samhället och hennes arbete i hemmet onödigt? Maj har, trilogin igenom, kämpat med sin oro över att inte räcka till. I sista delen ställs så bokslutsfrågorna. Hur blev hennes liv? Fick hon ett harmoniskt hem? Och ett kärleksfullt?
Böckerna om Majs hemmafrutillvaro förefaller inte vara det minsta tillrättalagda, trots att de sammanlagt drygt 1.500 sidorna vittnar om ett i särklass både metodiskt och ytterst disciplinerat hantverk. Det är ett närgånget och realistiskt kvinnoporträtt, om än fiktivt. Här finns inga hemliga skrymslen, som inte Berglund med varsam hand blottlägger. Hon skriver Majs liv med en nära nog mardrömsaktig intensitet. Läsaren känner ömsom sympati, ömsom ovilja, till och med förakt för Majs självutplånande beteende. Frisk är hon inte heller. De månatliga blödningarna är extrema, hon lider av yrsel och trötthet, men ändå står hon som en tapper soldat i sitt kök. Till och med Sandberg tycks ibland få nog av hennes självskadebeteende och talar direkt till henne - Gå till doktorn, Maj – när hon ligger till sängs med handduk och dubbla bindor.
Äktenskapet är tidvis svårt och Tomas alkoholism gör slut på den lust som ändå fanns där i början. Hon viger istället sitt liv åt släktmiddagarna - Tomas släkt – åt att duka, äta, diska, stöka, städa, trösta. På natten ligga med varandra?
Man kan läsa trilogin som en tidstypisk klassresa där Majs egen släkt i Östersund har varit något att skämmas för, alternativt skyddas - mot lyxen i Majs nya hem. Men med åren bleknar sådana rädslor och Sandbergs skildring dröjer mer vid ambivalensen i Majs och Tomas känslor och vid Majs rädsla att inte leva upp till andras förväntningar. Klass sitter djupt, djupare ändå Majs oförmåga att utvecklas känslomässigt. Men Tomas drickande förändrar detta. Hon kanske fastnar i olust och bitterhet, men visar också förståelse för Tomas utsatthet. Maj sörjer för de sina och där är hon omutlig. Men åtrån är borta. I tankarna återvänder hon till en ungdomskärlek, som tog slut. Vill man psykologisera - vilket Sandberg aldrig gör - är det de återkommande tankarna på Erik som personlighetsbegränsar Maj.
Hemmafrutrilogin är fascinerande. Stora händelser i samtiden intresserar inte Maj, men hon talar till oss om oss själva. Sandbergs formfulländade stil, där själva flödet av dialog och tankar kräver fokusering, bidrar till att Majs liv och vardag inte bara är ett porträtt av en osäker, lite grå och städmanisk fru, utan berättelsen om kvinnlighet i utveckling.