Det mesta blir aldrig av
Thomas Anderberg
Norstedts
Ny bok
Åldrandet visar sig som något liknande uppkomsten av en ruin. Plötsliga förluster i det som ger struktur och ett gradvis avskalande ner mot ett magrat tillstånd. Det motstånd som en byggnad upprätthåller ger vika för överordnade krafter, nedbrytning och återgång.
Kanske var det någonting liknande som filosofen, kritikern och författaren Thomas Anderberg återgav i sin artikel i DN förra vintern, hur hans språk bara med möda kunde hållas uppe i sjukdomens riktning mot tystnad och total förlust. Eftersom samma artikel interfolierar den nu postumt utgivna romanen Det mesta blir aldrig av är reflektionen oundviklig. De två nära vännerna Åsa Linderborg och Staffan Bengtsson har slutfört uppgiften efter Anderbergs ofullbordade manus.
Det är en symbolisk berättelse om val och icke-val, om viken gångstig upp i de schweiziska Alperna som verkar mest framkomlig när alternativen är dimma, oväder, avgrunder. Och minnet ligger gestaltat som en död vandrare som kanske har ett sammanhang till den älskade sonen som huvudpersonen-fadern kommit för att hämta. Ja, hela färden upp till de dimomhöljda topparna är kampen mot det oblida och farliga i existensen, mot vresiga linbanor, ovilliga guider, vädrets makter och minnets försåt. En brorson Johan följer med, ett slags alternativt vara av struktur och ordentlighet, romanens ordningsmakt.
Det är ofta mycket vackert skrivet och ibland inte alls färdigskrivet utan bara antytt. En skildring av hur varje erövring också innebär en förlust, en slags filosofins kvantmekanik där ingenting är vad det verkar eftersom resultatet av det viljelösa kan visa samma styrka som det medvetna och viljestyrda.
Det är gestaltad filosofi, och jag tänker ofta att det borde blivit en mycket tjockare bok, men hinner ändra mig innan slutet som är öppet och ovisst. Bergsvandrarna når målet, sonen är återfunnen, det han lämnade efter sig också, men vems är segern och vems är nederlaget? Däruppe i naturen blir kulturen och språket ofta en ruin, meningsbyggnaden slits bort av vinden, stavelserna halveras, blåser iväg. Då blir också handlingarna rena, tydliga; är det i någon mening försvarbart att knuffa en död kropp i ravinen om syftet är gott och överenskommet?
Personteckningen är på ett sätt likgiltigt, människorna är bärare av nyckelrepliker, den mest troliga är berättarens neurotiska och genuint obehagliga hustru och så några av bifigurerna uppe längs bergssidorna. Kanske var avsikten en annan än persongestaltning, det här rör sig om ett stort romanfragment om tanken och valet, ingenting annat.
Men i den skärvan ryms nästan hela det existentiella dramat. Inskrivet ett år efter döden.