Sverige har några nationella trauman, märkligt nog helt nutida. Ett av dessa är Estoniakatastrofen, en Östersjökryssning i natten som blev 852 människors död. Och nätverket efter dessa omkomna täckte landet. Men litteratur blev Estonia inte. Däremot utredningar, fackböcker, artiklar och dokumentärer. Björn Runeborgs ”Estonia” gör nu undantaget. Ett djärvt företag, Estonia har nog fortfarande mer förmågan att väcka sorg än nyfikenhet, grymheten och meningslösheten och själva omfattningen av katastrofen födde knappast en ny identitet i Sverige.
Runeborgs bok rundar länge ämnets smärtcentrum, vilket är det enda möjliga. Boken skildrar två människor från Sverige, varav den ena har släktband till Dagö utanför Estland. Men som det moderna par de är bor Petter och Karina i Bagarmossen, de är medelålders och äktenskapet krisar. När Karina reser till Tallin för att träffa sin make (som är där i affärer) är det inte för släktträff utan för att meddela att hon vill skiljas.
Alltså blir en hel del sagt om historiska band mellan Sverige och Estland, om människor, släkten, historiens orätter. På en färja finns ju alltid tid till att lära känna någon, allt är inte smörgåsbord och Karina får under resan kontakt med en familj som spänt liknande släktband över Östersjön.
Det är skickligt sammanfogat, erfaret och hantverksmässigt oklanderligt. Som romanförfattare gör Runeborg alltid väl ifrån sig. Kanske tar den stora historien, som fondmålning, väldigt stor plats från den underliggande dramatiken, att romanens äkta par ska skilja sig. Att vi också vet att Estonia ska gå under, just på den tur när Petter och Karina ska återvända, är ju mer en existentiell realitet, ungefär som vissheten om döden i varje människas liv.
Mot bokens slut, efter skilsmässobeskedet och den sista måltiden, kommer katastrofen. Och dramatiken tätnar nästan outhärdligt, förstärkt av att kontexten och minnet fortfarande är outhärdligt. Restaurangen har namn, maträtterna är sådant som står på en meny, men att kämpa sig upp genom våningarna mot däck, att finna en väg genom kaos mot det man tror är en räddning på Östersjöns mörker, sådant finns egentligen inte och det är allt – ohyggligt.
Samtidigt fullständigt vederhäftigt och som tragisk roman (som just mot slutet faktiskt handlar om stor kärlek) en lysande skildring med stor klang.