För trots att författaren efter Som landet ligger sa att han aldrig mer skulle skriva om Frank Bascombe, som tidigare varit huvudperson även i Sportjournalisten och Självständighetsdagen är han nu ändå tillbaka.
Den före detta författaren, sportjournalisten och mäklaren har hunnit bli en 68-årig pensionär. Ford låter honom med sedvanlig förmåga fungera som en rakkniv för att snitta sig rakt genom det moderna USA.
Frank har en kolumn i We Salute You, en tidskrift för hemvändande soldater från Irak eller Afghanistan eller var den, enligt Frank, vansinniga amerikanska utrikespolitiken för tillfället utspelat sig.
Vi befinner oss också i tiden efter att orkanen Sandy slitit ut hela väggar i husen på New Jerseys stränder och därmed blottat åtskilliga amerikaners liv med möbler, fotografier och andra personliga tillhörigheter.
Frank rör sig kort sagt i ett efter orkanen-tillstånd. Och han är verkligen Frank i dubbel bemärkelse, med allt färre vänner kvar i livet och – den medvetet nedskurna – bekantskapskretsen har han råd säga sin uppriktiga mening.
Föga politiskt korrekt konstaterar han att orkanen trots allt lidande den orsakat också bidragit med nödvändiga perspektiv. Till hans distans bidrar också att han för åtta år sedan lämnat det exklusiva strandområde som nu blivit katastrofcentrum för orten Haddam.
Ford skriver med sådan orubblig närvaro att han verkar ha använt något annat än en penna eller en dator, orden känns fysiska, som om de vore inhackade med stämjärn i något betydligt hårdare eller mer substantiellt än ett papper eller ett datorminne.
Enormt snyggt är också hans sätt att använda titlarna på bokens fyra avdelningar som ett kameraöga för att vända läsarens uppmärksamhet åt olika håll.
Med nerv skildrar denne skicklige hantverkare ett kaotiskt, komplext och materialistiskt USA, där landets blodiga förflutna letar sig ända in i Franks egen villa. Nästan en hel svart familj visar sig en gång ha dött där och den överlevande dottern söker drygt fyrtio år senare upp Bascombe för att berätta vad som hänt i de rum där han sover, äter och dricker sitt kaffe.
Det förflutna knackar på hos Frank i många bemärkelser. Och även om det kanske inte är troligt, hoppas jag att även Richard Ford ska ringa på hans dörr igen framöver och ruska liv i den karaktär som säkert – även om han då lär vara en åldring – kommer ha en hel del att intressant att säga om den värld vi lever i.