Årets upplaga av Efter Bodenskolan består av fem veteraner, Eva Zettervall, Bengt Frank, Kerstin Hedström och systrarna Lena och Anita Ylipää. Till dessa har man lagt två namn som jag inte hört talas om tidigare, Simon Berg och Marianne Wikström.
Berg visar fotostilleben där han går in i närkamp med de mest triviala av motiv, fast lågmält och skavande. En nätad festskinka där en kniv skär bort fettet. En kvarlämnad fläsksvål på en odiskad tallrik blir ett ämne för eftertanke om livets obeständighet och eviga förvandling. ”Allt kött är hö, allt flyktar här …”
Marianne Wikström är dansare men med kärlek till bilden. Huruvida kärleken är besvarad vill jag låta vara osagt med tanke på den här grafikkollektionen som känns väl så tillfällig och opersonlig för mig. Kärleken till dansen är dock inget man misstar sig på. Dansen finns med som ett tema i de flesta av hennes motiv så även i en video betitlad Nordpilen. Svanen är ett genomgående tema i bilderna och finns även med i en valörrik blyertskopia av Leonardo da Vincis Leda och Svanen. Varför kopiera, undrar man.
Eva Zettervall och Lena och Anita Ylipää är de som lämnar de mest bestående intrycken av Efter Bodenskolan.
Zettervall visar sin kollektion ”Röda rummet” som tar avstamp från Strindbergs roman med samma namn men med ett annat perspektiv på könsroller, sexualitet och feminism. Över cinnobergrundade dukar har hon printat/screenat rumsinteriörer i svart som hon befolkat med figurer i dramatiska möten. Zettervalls måleri lämnar en inte oberörd. Färgen blir kontrastrik, experimentell, och som politisk signalsubstans i hennes händer.
Lena och Anita Ylipää har gjort en tecknad redovisning av sina ungdomsår i en delad lägenhet i Kiruna åren 1986–1989. Det är en lätt, lekfull och underhållande betraktelse över en tid som formar ungdomar till vuxna. Tankar om relationer, samhälle och politik …vadan och varthän. I utställningen ingår även en fin modell av den gemensamma lägenheten med utsikter mot Kirunafjällen i varje fönster.
Bengt Franks målade bilar på våning fem delar utrymme med Kerstin Hedströms verk. Franks målningar är något slags dagspolitiskt uttalande i lekfull kostymering, som gestaltningar mer barnboksförenklade än komplexa.
Kerstins Hedströms stadslandskap känns lika bagatellartade. Hon använder återvinningsmaterial, i det här fallet medicinska blisterkartor, som hon har satt samman till ljusglimrande höghusformationer i ett mörkt rum. Det är som att skåda höghusen på Lulsundsberget en juldagsskväll. Tv-apparaterna flimrar simultant och människorna knaprar mediciner.