Pojkarna
Riksteatern och Uppsala stadsteater
Baserad på Jessica Schiefauers roman
Konstnärligt team: Ninna Tersman, Mats Sahlström, Niclas Molin
Medverkande: Karin Bengtsson, Linn Bergstam, Mia Ray, Johan Stavring, Alfred Tobiason
Hildursborg i Boden, skolföreställning den 20 februari
teater
Pojkarna
Riksteatern och Uppsala stadsteater
Baserad på Jessica Schiefauers roman
Konstnärligt team: Ninna Tersman, Mats Sahlström, Niclas Molin
Medverkande: Karin Bengtsson, Linn Bergstam, Mia Ray, Johan Stavring, Alfred Tobiason
Hildursborg i Boden, skolföreställning den 20 februari
teater
Allt börjar i den förbannade kränkningen. Några pojkar kommenterar flickornas bröst och underliv: "kom igen, visa fittan". Beteendet borde leda till kraftfulla ingripanden från vuxenvärlden (och gerillakrig från de utsattas sida) men kapslas in i tystnad. Erfarenheten delas av flickor och kvinnor världen över. Hårda knutar i magen efter övergrepp som avfärdats med en axelryckning eller ett tjusigt "han gör så för att han gillar dig".
Det handlar om makt och det handlar om normaliseringsprocesser.
Tonårsflickorna Kim, Momo och Bella, huvudpersoner i Jessica Schiefauers Augustprisbelönta ungdomsbok Pojkarna, befinner sig i livsfasen där de förväntas foga sig i könsmaktsordningens strikta statusindelning. En maktstruktur vars själva förutsättning är att flickor skolas till att kapsla in smärta i stället för att göra motstånd.
Mönstret skildras tydligt i de inledande scenerna av Riksteaterns och Uppsala statsteaters dramatisering av boken. Pojkarna Tony och Höken går loss med sexuella trakasserier. Flickorna kastar några svordomar i retur men drar sig snabbt undan.
Som tillflyktsort har de Bellas växthus, en prunkande motsats till en omvärld som stryper deras egen utveckling. Bland Bellas växter finns jordmån för flickorna att trevande ge uttryck för sin frihetslängtan. En dag berättar Kim om drömmen där hon klär av sig nuvarande kropp för att kliva in i det som är hennes sanna gestalt.
När så en mystisk växt anländer i ett paket fröpåsar som Bella beställt blir Kims fantasi verklighet. Efter att ha smakat på blommans nektar förvandlas flickorna till pojkar – med allt vad rollen erbjuder. I sina nyvunna kroppar anammar Kim, Momo och Bella det våldsamma, homosociala beteendemönster de iakttagit och drabbats av under uppväxten. För ett par timmar är de jämbördiga rivaler till pojkarna som utsatt dem för upprepade kränkningar. Den plötsliga maktförskjutningen ger mersmak, framför allt hos Kim.
Pjäsen är knappa timmen lång men lyckas på den tiden sätta härliga myror i skallen på publiken.
Trots att skådespeleriet stundtals är övertydligt, skapar ensemblen psykologisk trovärdighet längs hela maktskalan. Berättelsen belyser även den fångenskap pojkarna upplever i machoboxen. Att alla sitter i samma båt blir hjärtskärande tydligt i förälskelsen mellan Kim, efter att hon blivit pojke, och den hårdföre Tony. En kärlekshistoria som till följd av homofobisk kamratuppfostran aldrig blir mer än en dröm. Det vackraste ögonblicket i denna rätt högljudda enaktare är scenen där Kims och Tonys blickar möts och dröjer sig kvar. De drunknar i varandra och som betraktare vill man skrika: "snälla, låt er inte hejdas!" Men det skriker man inte, varken på teatern eller i verkligheten. Helt enkelt för att man artigt fogat sig i könsmaktsordningen.
Just det. Där ligger föreställningens styrka: Pojkarna tvingar oss att blicka in i oss själva.