Med stark poetisk lyskraft har Norrlandsoperan iscensatt P-O Enquists Boken om Blanche & Marie. Den emotionella centrifugen i denna nyskrivna opera vänder in och ut på kärleken till vänner, partners, konsten, till arbete och till livet som helhet men pekar även på den ständigt aktuella frågan om patriarkatet där den manliga blicken är norm.
Med paralleller till radiumstrålningen som det livgivande men samtidigt dödliga kretsar handlingen kring Nobelpristagaren Marie Curies liv kring sekelskiftet 1800-1900 i Paris. Här finns även Blanche Wittman, porträtterad med stor värme av sopranen Charlotta Larsson. Blanche var en av tusentals kvinnliga patienter som satt inspärrade vid La Salpetriere mentalsjukhuset i Paris. Inför dåtidens etablissemang utsattes kvinnorna för förnedrande experiment av hysteriforskaren J M Charcot. Med en ”ovariepress” som kunde liknas vid ett tortyrinstrument som läkarna använde för att trycka på kvinnornas äggstockar, skulle kvinnorna botas mot hysteri. Kvinnorna betraktades som den ”mystiska kontinenten som skulle kartläggas”.
Trots att Blanche utsattes för dessa experiment uppstod kärlek mellan henne och Charcot. Att han inte tog tag i denna kärlek ångrar han på sin dödsbädd. I operan görs detta ögonblick med magisk laddning av Gabriel Suovanen. Vad gör man med en älskad som ska dö? frågar Blanche. Som ”den Guds fjäril som rymt från himlen” som hon beskrivs säger hon: ”Jag viker aldrig från din sida.” Man ställer sig då frågan: Kan kärleken övervinna allt?
I operan avspeglas även det patriarkala i forskarvärldens bemötande av den oerhört framgångsrika Marie Curie (Susanna Levonen). Hon berör starkt med innerlig sopran och stark rolltolkning och blottlägger den styrka och passion som Marie Curie hade som forskare och kvinna. När Marie Curie mottar sitt andra Nobelpris, trots att hon på grund av en kärlekshistoria med en gift man inte skulle få det, slås locket till hennes medalj, ideligen igen av mannen framför henne under Nobelprisutdelningen. En humoristisk men effektiv bild av patriarkatet.
Den nykomponerade musiken i operan är i sin färgrikedom oerhört vacker och tillgänglig. Med en fot i operatraditionen har Mats Larsson Gothe lekt med ledmotiv till varje karaktär. Intill ledmotiven står olika ackord i förbindelse med disparata uttryck som, med stor smidighet, binder samman berättelsen.
Totalt sett strålar hela ensemblen av inre övertygelse. Regissören Elisabet Ljungar har gjort ett enastående arbete med att väcka visuellt liv i det historiska persongalleriet. P-O Enquists ”vilda” smärtsamma roman har förvandlats till en genial operaföreställning. Den välfungerande, sparsmakade, effektiva scenografin, de 20-tals inspirerade, maffiga kostymerna, den bild av fulheten i kärlekens spår som fokuseras, kärlekens möjligheter och omöjligheter, bidrar till att man sitter på helspänn rakt igenom denna uppsättning.
Orkar vi med kärleken då, den som utforskas i Blanche & Marie? Ja absolut. För vad är vi om vi inte tror på den.