Videon är inte längre tillgänglig
Det är närmast oundvikligt att sätta sig i salongen utan några som helst idéer eller fördomar om Thorsten Flinck som person.
På scenen, i läkarens sparsamt möblerade mottagningsrum, står en skådespelare och regissör vars snåriga livsresa periodvis varit en följetong i svenska medier. Kanske har han förlorat möjligheten att enbart vara rollen.
Vi får se personen Thorsten Flinck tolka Doktor Glas, snarare än en uppsättning av Doktor Glas med Thorsten Flinck i rollerna. Privatpersonen och dennes bakgrund smälter liksom samman med verket.
Det är i och för sig helt okej. Och kanske vill skådespelaren ha det just så. Flera gånger passar han på att dela ut personliga uppläxningar. Valet av teaterlokal – Lilla salen i Kulturens hus – faller inte skådespelaren på läppen. Akustiken är inte god nog och han undrar irriterat om rösten når publiken längst upp i salongen. Vilket den i och för sig gör – med besked.
Det är inte för intet som Thorsten Flinck är en hyllad teatermänniska. Hans närvaro och röst skulle bära till månen om så krävdes. Dessutom navigerar han med skärpa mellan rollerna. I ena ögonblicket är han den motbjudande pastor Gregorius, i nästa den kärlekstörstande Doktor Glas eller den av "mannens äktenskapliga rättigheter" hårt drabbade Helga Gregorius.
Dialogen är rapp och lite rörig med upprepningar och stora gester, dock aldrig obegriplig. Vi hänger med i svängarna, hela vägen.
Föreställningen är dessutom ganska rolig. Flinck får många skratt och tvekar inte att töja på skämten som går hem. Nästan som om han med viss retsamhet ville sätta dit publiken som lättköpt. Jaha, det här tyckte ni var skojigt.
Samtidigt finns där något rörande som måhända inte skulle ha existerat om vi varit blanka blad. Utan minsta förhandsuppfattning om personen på scenen. Doktor Glas ensamhet är kvävande, den ouppnåeliga drömmen om passion likaså. Det är inte utan att tolkningen blir en spegling av den Thorsten Flinck vi sett både valsa och ovarsamt kastas runt i medierna genom åren.
Där finns sökandet efter något slags livsinnehåll, bortom melankoli och tomhet. Det tänkta mordet på Gregorius som, efter den moralförskjutning som rättfärdigar brottet, blir ett faktum. Och den smärtsamma insikten efteråt, att allt är och förblir oförändrat. Berättelsen om den inre striden i en människa som känner – och alltid har känt – sig obotligt utanför gemenskapen.
Hur mycket som egentligen handlar om Flinck själv och hur mycket som är ett försök att ge Söderbergs berättelse gestalt. Ja, det vet naturligtvis bara skådespelaren själv.