Egentliga motiv saknas och Benjamin och Saras passion för varandra tycks någonstans gå hand i hand med deras mordlust. De bryter sig in i främmande människors hem, provar ut de roller de antagit, skapar en symbios som naturligtvis i slutändan är dömd att slitas itu.
Det är täta sidor. På sätt och vis lånar de kriminalromanens yttre form, men rör sig mer på dess från- eller undersida. Här saknas enkel kausalitet och banal psykologi, här finns varken poliskommissarier med trassligt privatliv eller socialarbetare som mals ner av sin tjänsteutövning. Förvisso får läsaren längre fram bekanta sig med den yngre Benjamins aviga personlighet och dragning till gränser, dock utan alla typer av förklarande pilar eller tillrättalägganden. Inte heller Saras gåtfulla, självdestruktiva beteende, särskilt ställt mot det yrke hon har, blottläggs – det bara är, i all sin nakna råhet.
Det är onekligen befriande med romaner som inte påminner om kopplingsscheman. Samtidigt tappas den inledande berättelsen, möjligen kanske den starkaste, bort bland en rad olika spår och personer som genomkorsar boken och bara på vissa håll flätas samman. Det ger upphov till ett öppet och fritt uttryck men går också ut över substansen. Somliga spår går betydligt djupare än andra men ägnas ungefär samma uppmärksamhet. Mer än ett tydligt yttre narrativ tycks Ida Linde söka variationer på ett känslomässigt tema, ett grundackord. Det handlar om hemmet, arvet, miljön, om saknad och väntan, möten och icke-möten.
Det blir en del tomma lyrismer på vägen – om ändlösa skogar och kärva män och kvinnor, tidens gång, norrländska landskap närmast framtäljda med kniv – men i grunden rör det sig om ett sympatiskt romanbygge.
Berättelsen om den homosexuelle Andreas som återvänder till sin hemby i Västerbotten för att begrava sin bror (skjuten av Benjamin) biter tag. Hans liv i Malmö – med den jugoslaviske pojkvännen och det tomma spelandet i den lokala bingohallen – tycks familjen ovetande om. När han leker med systerdottern, som fötts under hans tolvåriga bortovaro, döper han en av hennes leksakshästar till Slavoj, efter den älskades namn. Så omskapas tillvaron i stort och smått – en död bror, en leksakshäst – trots att dess komponenter ofta tycks oföränderliga.