För några hundra år sedan var en vanlig kontrollmetod husrannsakan. På 1800-talet, då tågtrafiken och postgången utvecklades, blev istället hemlig brevöppning populärt, medan 1900-talets telefonanvändning gjorde avlyssning effektivt och svårt för den som utsattes att upptäcka.
Redan genom en såhär knapphändig exposé anas hur ökande kontroll sker i symbios med teknisk utveckling. Det borde knappast komma som en överraskning att vår internetanvändning, där vi sköter allt från banktransaktioner till dagboksskrivande i Facebookform, lockat makten till en övervakning av aldrig skådat slag.
Där Kalla Krigets öststater förde noggrann bok över sina medborgares åsikter och förehavanden, har ironiskt nog många marknadsekonomier efter 11:e septemberattentaten axlat rollen som kontrollstater. Just den här utvecklingen blev startskottet för journalisten Glenn Greenwalds verksamhet. Han har i många år granskat den amerikanska övervakningen av den egna befolkningen och många andra länders.
Det är också i egenskap av framgångsrik och orädd journalist på området han kontaktas av ”Cinncinnatus” (ett alias som syftar på den romerske bonde som under 400-talet f.Kr. utsågs till diktator över Rom för att försvara staden mot invasion). Denne säger sig vilja överlämna topphemlig information som visar att NSA bedriver hemlig och olaglig verksamhet. Bland annat visar han att programmet BOUNDLESS INFORMANT under en 30-dagarsperiod samlar information från mer än 3 miljarder enskilda konversationer, och det bara från amerikanska kommunikationssystem.
Det här är början på berättelsen om Greenwalds kontakt med Edward Snowden som så småningom leder honom till Hong Kong. Där ska han och dokumentärfilmaren Laura Poitras träffa visselblåsaren som visar sig vara en spenslig 29-åring med urblekt t-shirt och glest bockskägg. Med tanke på att initiativet sannolikt kommer att leda till ett långt fängelsestraff och rasera både karriär och privatliv är det knappast vad Greenwald väntar sig. En äldre man med karriären bakom sig hade varit mer sannolik.
Tempo, ton och handling i boken påminner ofta om en thriller eller en spionfilm. Att Greenwald har andan i halsen är förståeligt. Alltsamman måste ha varit en spännande och absurd upplevelse, som då Snowden på ett hotellrum ber honom stänga in sin mobil i kylskåpet och täppa till dörrspringorna med kuddar på grund av avlyssningsrisken. Men allt Greenwald upplevt är inte lika intressant för allmänheten.
Det mesta är redan välkänt, dessutom är han en minst sagt självsäker berättare och skymmer ibland sikten mot Snowden som rimligen borde utgöra fokus.
Ändå är boken angelägen, inte främst för vad den avslöjar om Snowden utan för vad den har att säga om övervakningens konsekvenser för vanliga medborgare. Med en hänvisning till Michel Foucault berättas om att en allestädes närvarande övervakning inte bara stärker auktoriteten utan att det även får oss att internalisera våra övervakare. Med andra ord: vi kommer göra det som förväntas av oss och därmed göra maktfunktionen allt mer automatisk, även om risken att kontrolleras är oerhört liten. När någon säger att bara den som har något att dölja klagar över intrång i integriteten finns all anledning att protestera.